prio läsning

Jaha.. här har man visst inget val. Här ska boostas tycker mina fina leksands-snärtor!
Alla får ligga
He's just not that into you

Ska tydligen bli bäst i världen!

när allt bara vill rasa samman hur man än gör

Ni vet när man velar och tvekar, funderar länge på om man ska eller inte ska. Man funderar lite till och överväger tanken på att göra det fastän det ändå inte riktigt känns helt hundra i magen. Det rör sig fortfarande lite där, det trasslar lite men så trotsar man känslan och låter tanken sväva iväg till andra känslor som någonstans bakom hörnet ligger och lurar, väntar på att få pressa sig in i bröstet och slingra sig runt om hjärtat. De väntar på att få slingra sig så hårt att hjärtat slår dubbla slag, så hårt att tårar rinner, att läppar ler, att fjärilar flyger och kroppen vill ha mer. Så hårt att du vill ha mer.
Så har man byggt upp den här muren. Muren som ska hindra känslorna från att komma in och komma för nära, men så fintar dom ibland och smyger sig in då och då för att snudda lite vid hjärtat. De snuddar lite och får det att pirrar men så tar det stopp igen när rädslan flyger in och rättar till situationen. Det är rädslan som håller balansen och vippar tillbaka när det lutar sig för långt in, när man är där och smeker lätt på gränsen och känner suget till att ta det lilla steget över, då fångar den in och håller tillbaka.
Och så fortsätter det så, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ända tills man står där igen för hundraelfte gången, stryker på gränsen, provar att känna lite på andra sidan genom ett ord eller två. Genom att smaka lite på den röda saften istället för den trygga gula. Så plötsligt smiter en känsla in och nyper tag, man låter sig själv prova den lite tills man faktiskt inser att det inte är så farligt att den nyper åt just där, tills det ändå känns rätt okej. En dos av mod, styrka och nyfikenhet sköljer kroppen, den är kylig och får huden att knottras.
Så kommer en till, den nyper åt ännu lite hårdare, lite längre in. Nu känns det inte lika bra längre, det börjar göra ont att låta hjärtat ta emot och man undrar varför muren inte längre skyddar och varför den har brutits ned, varför inte rädslan längre håller tillbaka och varför det plötsligt blev så sårbart att använda sina ord.
Hur kan det vara så lätt att kasta sig in i en storm men så svårt att stå kvar och hur kan det vara så lätt att ge vika och visa sig svag när allt man vill är att våga vara stark?

långt eller kort, långt eller kort?

Hänger röv i mallas lya

Malla smsar och facebookar med alla sina pöjkar, och här sitter jag och roar mig själv med fula kommentarer, asroliga skämt och massa annat störande bara för att få uppmärksamhet av min kära vän!

Kom ihåg mig då

Vårda det ömt, kasta det inte omkring dig för det kommer att kännas. Det kommer att göra ont och det kommer att ömma så smärtsamt att du tappar kontakten till verklighetens väggar. Le inte om det kan göra skada. Sträck inte ut handen om du vet att du hamnar mittemellan, för det är precis vad du gör då, du hamnar mittemellan. Så fel. Fel fel fel. Att vara den som ställer upp, den som tar på sig ansvaret att hjälpa för att man i det läget så gärna vill hjälpa det stackars förvirrade lilla hjärtat en liten bit på vägen. En liten bit på vägen fram till någon form av förklaring, någon form av svar eller i alla fall ett förtydligande. När huvudet är dumt så får man lida, man får ångra och man får tacklas med en klump i magen. En klok man sa en gång att det kallas tvivel, sånt där som stör. Var inte snäll, var stark. Var så stark att du sedan blir snäll för att du vågade vara stark, för att du vågade säga ifrån, för att du vågade leda men inte gå i mål och för att du vågade låta någon annan ta steget på egen hand. Försök inte lösa problemen åt andra, det spelar ingen roll hur mycket du än försöker, taggarna hamnar ändå alltid i din rygg trots att det var du som från början höll i handen. Trots att det var du som från början stod där nickandes och log för någon annans skull. 

Så Jenny, nästa gång du låter ditt hjälpar-hjärta greppa tyglarna, läs då det här. Läs det om och om igen tills du minns hur ont det gjorde förra gången, hur ont det gör för att du hjälper fastän du vet att det inte tjänar någonting till. 

God jul

släng dig i väggen

Det här liknar min bild av hur en författares heta passion ser ut i skrivande stund. Dörren är stängd, i rummet får det inte plats mer än en säng, en stol och en liten garderob. Sängen är slarvigt uppbäddad, ni vet sådär härligt rufsig så man riktigt kan föreställa sig den action som skapat den perfekta utformningen. Lamporna är släckta, det enda ljuset som pryder rummet är det isblå ljuset från datorns skärm. Det enda livstecknet är smattrandet mot tangenterna och det rinnande ljudet från flaskan när glaset ännu en gång fylls upp från den tidigare halvfulla vodka flaskan. Det är i såna här stunder kreativiteten spritter i fingrarna och fantasin löper amok till ljudet av tystnaden. När familjen insjuknar stänger jag in mig på mitt rum tillsammans med vitpeppar, rå vitlök, ett shotglas och ren sprit. Efter fem snabba leker fantasin med mig, jag skapar, ler och fnissar. Känslan av att J.K Rowling kan slänga sig i väggen med sin Harry Potter för här kommer jag, tänk er den känslan. För då jävlar är man bra.

Uppesittarkväll

Efter en dag med julhandling, kärt återseende av några fina arbetskamrater, god middag och massa julklappsinslagning så är det äntligen dags för uppesittarkväll. Tradition utan dess like! Så här sitter jag, med en vovve mellan benen och en lillasyster hängandes över axeln. Heja nummer 3, heja heja heja.

Lycklig tjej_91

För fyra år sedan fick jag en doft. En doft som blev jag. Han valde den mest fantastiska parfymen som jag någonsin haft och jag har inte känt mig som mig själv sedan sist jag hade den. Och igår fick jag den igen, älskade mamma, tack! Doften har så mycket med sig, hela jag finns i den och jag kan inte låta bli att le åt minnena som spelas upp när näsborrarna fylls av Armanis diamonds intense. Tack F för att du hittade mig!

Om du lutar dig mot solen 

om jag lutar mig mot dig

Jag blir bättre med tiden 

om du har tålamod med mig

tvåsidig magi

- Jag vet, men jag har liksom tappat stinget. Tappat fokus och är inte riktigt mig själv just nu. 

Det har kommit att bli min mest upprepade mening den senaste tiden.  

Men det är lite så det har blivit, jag har tappat lusten till det mesta som jag tidigare älskade att göra. Jag har tankarna på andra håll och förstår inte riktigt vart mina tankar vill flyga, inte heller vart mitt hjärta försöker leda mig. Det blev inte ett enda julkort i år, jag har sneglat mot lådan, låtit tanken snudda lite för att sedan slå undan den och valt att ägna kvällen åt skorpor och te, åt träning, åt alkohol och åt umgänge. Min kreativitet har kommit i skymundan, jag trycker bort den och låter allt annat slingra sig framför. Jag låter det mörka lägga sig över det ljusa, kliver hellre två steg tillbaka än möter målet och vill inte låta mig själv lyckas. Jag vet inte vad ni gör med mig, jag vet inte vad jag gör med mig och framför allt inte vad du gör med mig. Det låter deppigt, trasigt och trassligt. Det låter hårt, sorgset och förjävligt och en del av mig vill verkligen bara bort från allt och hitta en ny punkt att kila fast i. Men större delen av mig trivs här, mitt i karusellen, mitt i skiten och all förvirring. För samtidigt som rädslan kryper längs ryggraden pirrar det i magen av spänning över vart nästa oväntade vändning ska föra mig. Så missförstå inte mina dystra, tragiska, sorgsna och ledsamma ord, de har sin mening men betydelsen kanske inte alltid är densamma. Jag gillar att jag har tappat fokus, jag gillar att jag inte är mig själv just nu. Och jag gör det för att det ger mig en ärlig chans att hitta vem jag verkligen är, på riktigt. Jag gillar det för att det är okej att prova sig fram då, för att det är okej att prova och misslyckas, göra om och göra rätt.
Så till dig som läst mina ord i en dyster ton, till dig som känt klumpen i magen i mitt skrivande. Tänk om en gång, läs det på ett annat sätt och välj sedan hur du vill tolka det. Det finns två sidor av varje ord, det lovar jag.

önskelistan tvåtusenelva

Ibland fylls magen av ångest, för något man gjort och över det man inte gjort. Jag ligger på mitten av vågen, jag dippar lite då och då. Försöker att väga lika, där det inte känns. Men jag ångrar ofta det jag inte gjorde och idag sitter jag ihop krupen i en hård fåtölj och önskar att vi kunde vrida tillbaka tiden och ta det därifrån en gång till. Jag hade valt annorlunda då, jag hade chansat och låtit det bära eller brista. Men det är just det, att våga låta det brista. Det skrämmer mig och hjärtat dunkar så hårt när tanken på att det skulle vara över, att det aldrig kommer mer igen. Borta. Samtidigt svävar tanken på att det skulle bära runt och väcker liv i fjärilarna i magen. Det går inte att skilja på om det är rätt eller fel och jag fortsätter att leva mitt liv i en bubbla av förvirring för det verkar inte finnas någon sätt att spräcka den och jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ut. En liten glimt, bara ett litet tecken på att det går framåt och att jag är på rätt väg, det är vad jag önskar mig i julklapp i år. Det är väl inte för mycket begärt?

jobb jobb jobb

Tänkte att ni kanske vill se hur duktiga vi är när vi kirrar galadekorationen, vi stryker och vi stryker ;) 

Film är ju liksom vår nya grej här på entreprenörskolan, och jag övar inför min kommande LIA på tv, hihi. 

Karusellen som tappade titeln favoriten

När livet fortsätter att svinga mig upp och ner, runt, runt, ner och upp igen likt Gröna Lunds Extreme. Förvisso min favorit men dag ut och dag in, den tappar liksom charmen då när fingrarna blöder för att de krampaktigt kämpar för att fortsätta hålla fast. Skrattet dör ut för att pirret i magen har bytt plats med illamåendet och leendet på läpparna försvann när illamåendets stötar knottrar längs kindbenen. Och det där glädjeruset, det försvinner lite mer för varje gång det tar fart och svingar ytterligare en gång till. Där hänger mina ben och mina armar, livlösa likt en dockas för att den förra stöten slet så hårt att luften gick ur. Styrkan försvann och modet sjönk. Mina blåa ögon har tappat sin glans och visar sig grå, när jag blickar ut över folket, över människorna och sekunden efter försöker tyda molnens former på en himmel som är blå. Runt, runt, upp och ned, en gång till. Tanken flyger iväg, på han och på hon, på dig och på mig. Plockar fram spänningen på läpparna igen, låter tungan smaka men den är borta, den smakar inte längre. Vemodet ligger på tungan och väntar på att bli svald. Spotta eller svälja. Spotta eller svälja. När det roliga tappar sin prakt för att där inte finns tid till att njuta och glädjas åt ruset innan steg ett kommer igen. När ljudet av andra blev tystnaden och mitt jag blev beroende av livet, ja då tappade karusellen sin fina charm. När karusellen spinner på om och om igen fast själen inte riktigt kan hinna med, flyger tio varv bakom och studsar mot kanten. Då tycker inte det lilla pumpande hjärtat att Gröna Lunds bästa karusell visar sin bästa sida.

världens finast f

Melissas Jag saknar dig mindre och mindre, den svider i hjärtat. Hela vägen in. Det ha varit så otroligt svårt att lyssna på den, den känns så verklig och så äkta. Det är en låt som får mig att gråta sådär blödigt ända nerifrån tårna och ut i fingertopparna. Tårar likt regndroppar och smärta likt citronsaft i ett öppet sår, så ont gör orden. Det gör ont för att jag finns i låten, jag är mitt i den och vill för allt i världen inte stå där på darriga ben och bli glömd. Jag vill inte vara personen som inte längre blir saknad, personen som blir glömd en vacker dag. Men jag vet att du glömmer mig. Jag vet att du saknar mig mindre. Jag saknar dig mindre, men jag vill aldrig glömma dig. Och jag vill aldrig bli glömd av dig. 48180 timmar har jag varit din. 48180 timmar har du varit min. Det förundrar mig hur man kan ge så många timmar av sitt liv till någon annan, men samtidigt tänker jag på hur glad jag är att just du fick mina. Och jag är glad över att jag fick vara en del av dina.
Det är en blödig månad. Snön påminner, kylan som biter i mina klotrunda kinder får mig att tänka tillbaka. En liten bit av mig hoppas att du minns, att du också tänker tillbaka när snön faller.  

Får jag lov att presentera...

..Milk patrol! Vi gjorde en fin insats idag, en liten påminnelse till alla där ute att Hotdog railjam är på lördag, i gropen här i Leksand. Detta gjorde vi så klart med en riktigt skön film! och till alla er som undrar varför vi kallar oss för Milk patrol, jag lovar att berätta en annan gång. Men jag rekommenderar er att lägga namnet på minnet. 

Det finns där

- Du måste sluta vara så där Jenny, det funkar inte att leta efter hjärtat i varje person. Var lite ytlig och skit i hur hans insida ser ut. Det är singel livet. Börja ta och sluta att ge. 

Men jag kan inte hjälpa det. Jag kanske inte vill ha det, men jag jag vill åtminstone hitta det, se och känna lite. 

Jag har dåligt samvete över hur jag överrumplade honom med min kommentar, en tanke som inte alls var tänkt för honom att höra. Men jag kunde inte hjälpa det. Frustrationen av att höra hans resonemang gjorde mig så fruktansvärt irriterad. Att höra hur han slingrade sig runt sina ord i olika påståenden och konstateranden för att lura bort mig och tappa bort sig själv från sanningen. Men jag hörde den, och jag blir frustrerad över hur han kan tycka att det är okej att spela ett sådant spel fastän han egentligen är så mycket bättre. Han har ett sådant stort hjärta, stora drömmar och mål som bara ligger och väntar på honom att nå. Jag blir frustrerad för att jag ser mig själv så mycket längre fram i livet vid den ålder, hur jag kämpar för att tycka att det är okej för honom att leva som han gör. Det är okej, det är det verkligen men det är svårt att se på när man ser hur bra han är och hur långt han kan gå om han väljer rätt. Jag hoppas så himla mycket på honom. Jag hoppas att han kommer till insikt och själv ser den fantastiska personen som han faktiskt är, vad han kan göra och framförallt ser vart förändringen måste ske.
När stjärnan glimmar i fönstret och ljusen skimrar i taket. När pulsen vilar i takt till tonerna av hennes mjuka, varsamma stämma och när hon försiktigt berättar en känsla genom sina ord, när hon trycker på de ömmaste punkterna vi har.
Då vet jag att det finns. Hoppet. Det finns.

Lite glädje i bröstet

Jag har alltid älskat Kina Grannis, och jag blir så glad av den här videon. Hoppas ni också blir det! 

dövar ångest med musik

 And I know it's easy to say but it's harder to feel this way
And I miss you more than I should
Than I thought I could
I can't get my mind off of you 

And I hate the phone but I wish you'd call 
Thought being alone was better than 
Was better than.. 

När man inte riktigt vet varför..

När livet inte riktigt vill gå samma väg som viljan vill. När en framgång uppnås och livet ändå kontrar med två motgångar. När allt är så tungt att det inte går att glädjas åt det man åstadkommer och när man egentligen inte vet om det blivit rätt eller om det blivit fel. När varje liten detalj känns bra för en sekund men sedan ändå fyller en med känslan av obehag och fel. När allt känns fel precis hur man än gör. Ni vet då, precis då när bägaren är fylld till bredden och en endaste lite droppe till kommer få bägaren att rinna över, då behöver man en vän som ler och guidar en tillbaka till verkligheten igen. 

Igår var jag där och igår hade jag en vän som hjälpte mig tillbaka. Kvart över tolv en onsdagsnatt byggde vi tillsammans en koja bara för att. För att vi kunde och för att vi ville. Det fick mig att le och idag ligger jag i världens mysigaste koja och kollar på årets julkalender. Med nallar, bara för att jag vill det. 

Tack för vänskap, det är det bästa som finns.