Har det gött i Tylösand

collage by sara

när hjärtat ler igen för att det förstår

Vad fort det går, det är redan maj. Det var inte mer än två månader sedan som jag hade så ont i hjärtat att jag inte visste vart jag skulle vända mig när varenda del i kroppen vred sig av smärta, eller om jag någonsin skulle andas på riktigt igen. Det var två månader sedan som känslan av dig och mig spökade precis överallt. Varje minut, varje vaken tid, varje dröm.
Det var du i hela mig. Det känns som en evighet sedan nu.
Du finns fortfarande här, men du känns så väldigt långt bort från den hedersplats som jag varsamt placerade dig på i det lilla hjärta som inte visste åt vilket håll det skulle pumpa lite extra fort åt. Jag insåg att vänskap ibland är finare än kärlek. Jag insåg att det du och jag är, är så mycket vänskap som det bara går, så fint hela vägen in. Jag kände det så tydligt när du höll min hand, det var fint att känna vänskapens värme i hela magen och inget mer. Det var viktigt att få vända blad, byta sida och börja på en ny mening. En mening där vi står på samma plan och kan skriva nästa stycke tillsammans. Där vi kan le och skratta när nästa historia skrivs. Byggd på nya förutsättningar, nya känslor och med en helt annan innebörd.
Jag längtar.
Jättemycket.