vill inte sudda ut

Sambon packade ihop sin röda resväska igen, knöt på sig de färgglada kängorna och tog tåget mot en större stad med fler möjligheter och en himla massa fler människor att sprida sin fina värme hos.
Jag saknar henne.
Det är kallt och ensamt i mitt krypin, vårt krypin.
Jag lyssnar på låtar som påminner om henne och låtsas för en stund att hon snart kommer hem igen.
5 veckor. Jag bävar för känslan inför sommaren, när Norge tar henne ifrån mig.  I månader. Månader...

tears for fears

Man ska le medan man kan, men också gråta när trycket ligger på. Jag har alltid gråtit över allt och ingenting. När det har gjort ont och när jag sprungit i motvind, när det har pirrat och när glädjen har pyst ur öronen på mig. Tårar är en känsla vi kan ta på, det fascinerar mig.  Alla de tusentals ord vi använder för att beskriva det vi känner, det vi inte känner och vad vi vill känna.  Kärlek  lugn  rädsla  vilja  ilska. Det är ord vi inte kan ta på, men alla dessa känslor kan vi samla i en och samma tår. En tår kan beskriva, den kan betyda och den kan förklara. Tårar måste vara det ärligaste vi har.

Är inte det rätt coolt? Eller kanske hur galet som helst om man tänker efter. 

Jag gillar tårar, jag gillar hur de bringar fram ärligheten ur mig. Hur gråten styr mig när jag gått vilse, hur gråten visar mig sanningen när jag envisas med att försöka lura mig själv. 

Det var längesedan nu. Jag grät så intensivt i flera månader när livet gav mig käftsmäll efter käftsmäll, men någonstans längs vägen tog det stopp. Det kommer inte längre några tårar, hur hårt det än trycker på. Kanske för att mina känslor pendlar hej vilt mellan allt som möjligt går att känna. Jag hänger inte med och kan liksom inte tillåta mig själv att känna efter på riktigt, jag tror att det är därför. Jag tror att jag känner för mycket för att ens känna något överhuvudtaget, det går jämt ut, plus minus noll. Jag saknar det. Jag saknar hur det lättar och befriar. 

Att gråta är så mycket jag, jag behöver tömma för att ladda om och att vänta gör mig galen. 

Man ska le medan man kan, men också gråta när det väl går. Jag vet det nu. 

how to save

Jag kan andas igen. För första gången på länge kan jag låta lungorna fyllas av hälsingeluften utan att det skär i hjärtat och krampar smärtsamt i magen. Jag kan låta solen värma min ryggtavla och låta dammet från gruset kittla i näsan.

Det är okej igen.

Idag kan jag se på det rosa martiniglaset som jag fick den kvällen för ett år sedan. En kväll som satte sina spår och som länge har gjort ont långt långt inne. Att tjugoårsfirandet blev ett enda stort fiasko och mer smärtsamt än glädjande gör inte längre någonting, mitt tjugoettårsfirande väger upp och vinner med hästlängder. Det får mig glad, det får mig att tro, att inte vara rädd, att hoppas, vilja och längta. Det blir alltid bättre, jag vet det nu. Det tar tid och man får jobba hårt. Man är svag och man är stark, det pendlar upp och ner, man svajar vid kanten men lutar tillbaka och trampar sig stadigt fast igen när man någonstans på vägen hittar det som läker, något som syr ihop det som spruckit upp och baddar de infekterade såren som gång på gång varfylls av smuts som tränger sig in. 

Idag är jag stark, men magen svider av oro för han och för hon. Han som tror att han smutsar ner mig om han släpper in mig, han som kämpar med ett mörker jag inte förstår mig på, ett mörker som jag inte är rädd för att stå vid hans sida i. Jag vet att han kämpar, och det tvinnar sig i bröstet när jag ser de sorgsna bruna ögonen. Jag kan inte låta bli att vilja hålla hans hand, trots att jag vet att han är stark. Precis lika stark som hon, den fina tjejen som kämpar i ett annat typ av mörker. Ett mörker som jag förstår mig på och som jag delvis fortfarande springer genom. Hon släpper in mig, hon vet att jag finns här men jag oroar mig varje dag, det pendlar så fort mellan trygghet och panik. 

Ibland hinner jag inte med, men idag har jag kontroll. 

Idag är jag här.