they bring me to you

Ibland går det inte att kämpa emot. Ibland har man sina svaga stunder, ikväll har jag det. Ikväll önskar jag, och i kväll längtar jag så mycket att det värker i bröstet.    Just breathe.

Mina inspo bilder just nu. Bilder som känns i bröstet. Bilder som gör mig levande.

i hjärtat av tuna

åh, jag är i Eskilstuna. Det känns skönt i magen och jag blev varm i kroppen av att stå i Din sko butiken tillsammans med mina fina 1079 flickor. Det kändes lite i hjärtat att stå vid disken och kika in till MQ, det kändes sommar och glädje. Jag skrattade av att bli kallad Harry Potter igen, bli retad för min dialekt och få höra i-landsproblem som spruckna byxor och dumma backsystem. Det är mina fina tjejer det, underbara!
Och nya höstskor så klart.

stammisar på restaurang

- En baileys, tack.

Såhär många fick jag in då. men men, gratis är gott :)

Cocosglass serverad i cocosnöten, sjukt jäkla gott! 

Friendship

Tänk att man kan ha så fina vänner. Jag har en fantastisk vän i Sundsvall som jag saknar varje dag, en vän som är så otroligt nära, en så fantastisk fin energigivare som jag aldrig vill mista. Jag har en efterlängtad tjej många många mil borta i Umeå som jag önskar att jag träffade så mycket mer, hon är så fin och så modig. Jag har guldklimpar kvar i mitt vackra Söderhamn som är något alldeles utöver det vanliga. Guldklimpar som jag är så stolt över, deras styrkor och framgångar. Jag är en stolt vän idag, jag gläds åt allt det fina jag har i mitt liv, åt allt det fina vi har upplevt tillsammans. Jag vill kunna visa hur jag känner och jag vill kunna visa min uppskattning och tacka för allt det fina som hänt och händer. Oavsett vad, stort som smått.

Det är fantastisk hur fina vänner jag har. Det är så underbart att vart jag än hamnar i världen, vilken plats jag än väljer så finns de alltid kvar. Och det är fantastiskt att varje ny plats bär på en sådan betydelsefull vänskap, en vänskap som växer sig så stark att den hamnar i denna samling av hjärtevänner. Idag utökade jag min samling. Min vän har orden och språket till sitt försvar, hon är smart och stark, visar sig aldrig sårbar. Men under detta skal finns ett fantastiskt kärleksfullt hjärta som jag fick ta del av idag, hon är en fin vän.

Jag är kärleksfull idag.
Och jag vill ha någon att krama idag.

foto: sara gärdegård

Hej

Liten update kanske skulle sitta fint. 

Jag och Sara har sjukstuga idag, hals ont och en gnutta feber. Det är alltså otroligt synd om oss nu, därför kurerar vi oss med glass, lakritstopping och chokladkulor, halstabletter med smak av citron, grapejuice och självklart det allra viktigaste, nässdroppar. Förhoppningsvis är vi kurerade och redo för klassresa på torsdag, då bär det av mot stockholm med en del spännande stopp på vägen innan vi bänkar oss framför idol. Sen kommer jag faktiskt bege mig till Eskilstuna, ladda om batterierna i några dagar och andas lite ett tag. Jag ska även försöka ringa till lite LIA platser också så mina stackars axlar får lätta lite. 

För övrig har jag inget internet, snyltar lite på Saris ibland men har aldrig tid att riktigt uppdatera. och just det, jag har gått och blivit med en liten Macbaby, en Mac alltså. And i love it, förutom att jag inte riktigt förstår mig på den ännu. Men den är fin, riktigt fin. och man kan göra himla roliga saker! 

Sådär, då vet ni att jag lever. 

♥

Vad skulle vi göra utan musiken? Jag dör lite varje gång jag lyssnar på Joshua Radin. Älskar älskar älskar. Den sista låten tillägnar jag världens bästa Frida Söderlund, för att hon är alldeles alldeles underbar! ♥

Det är onsdag. Det är kåren. Vi skålar.

en liten påminnelse varje dag

Min kylskåpsdörr ska bli en enda stor moodboard har jag bestämt, idag började den ta form!

broken

- ja, duvet.. tjejer är skit.
Den kvinnliga försvarsmekanismen i mig vänder vid första anblicken taggarna utåt. Killar är skit vill jag skriva tillbaka till honom, kort och hårt. Jag läser meningen en gång till och mjuknar, det gör lite ont i bröstet när jag slås av hur sorgligt det faktiskt är. Vi älskar och vi sårar. När vi sårats hatar vi, killar är skit, tjejer är skit. Fine. Men trots det så hamnar vi där igen. När nattens mörker lägger så längtar vi efter någon att andas i takt med, känna kroppsvärmen ifrån och dela täcket med. För vi vet att det är då vi mår som allra bäst. Jag ville hugga tillbaka, men istället berättade jag för honom att det är okej att vara trasig. Men även att det är okej att läka. För jag är där nu, i min läkningsprocess, jag vet att det är okej att läka nu. Det är så vi gör, trasar sönder varandra och sedan läker vi varandra. Det är smärtsamt under tiden men jag längtar tills den dag då jag har läkt, den dag någon läker mig. Jag tycker synd om honom. Det är för jävligt att vara trasig, och jag önskar att jag kunde skicka över den överfulla påsen med läkning som han önskar sig nu. 

typ aldrig mer

Just det, aldrig mer. Aldrig igen.
Dimman lägger sig för ögonen och jag sitter på en bänk. Tillsammans med tre tjejer, en kille och en äldre dam med rött kortklippt hår och matchande fyrkantiga glasögon. Vi sitter på den här bänken, det är ett slitet grått bord med två bänkar på vardera sida, här sitter vi och betraktar två runda föremål som ingen av oss tidigare sett. De är vita och hårda. Den blonda tjejen mitt emot mig höjer plötsligt ögonbrynen, fäster blicken i den äldre damen och de nickar mot varandra i samma ögonblick som det börjar falla vita runda föremål från himlen. Jag ser att de skriker något, men jag hör inte. Jag ser att paniken tar över i dem alla och jag ser hur de springer. Men inte jag. Jag har tappat något under bordet, något som jag verkligen måste hämta innan jag kan springa. Jag blickar upp och ser hur den blonda tjejens läppar formar mitt namn, sakta om och om igen. Min värld går i slowmotion, jag förstår inte. Sekunderna går och jag ser längre inte mina kamrater, jag ser heller inga vita kulor falla från himlen. Jag drar en liten suck och reser mig upp för att börja gå i den riktning de andra sprungit. En på axeln, en på låret. Det svider. Som om någon skär små jack i min hud. De vita kulorna faller igen och jag springer. Jag tar mig ur den tryckande bubblan som varit runt mig, jag hör igen. Det är så högt att jag måste hålla mina händer för öronen när jag springer. Jag hör mina andetag, snabba men tunga. Gräset är mjukt under mina fötter, kvistarna knastrar längs mina vrister och mina nakna ben svider av kylan, trodde jag. Där står hon, i en röd liten stuga mitt i skogen. Där är de allihopa. De gråter och jag springer. Nästan där. Jag känner ruset av lyckan att vara där, av att komma in. Jag ler när de ser mig. De ler tillbaka när de ser mig i ögonen. Den blonda tjejen ler men inte länge, hon sänker blicken. Ögonen blir större, pupillerna smalare och hon backar. Jag följer hennes blick ner mot mina nakna bleka ben. De är röda, röda av blod som sipprar ur de svidande hålen. Det rinner, nästan forsar blod ned för mina ben. Jag mår illa.
Jag har legat i fosterställning på soffan sedan jag landade här som ett slakt efter dagens skolgång. Det är alltså tre och en halv timme sedan och jag har varit vaken i exakt 22 minuter nu. Det rör sig i magen, det mullrar likt åskan och frossan smyger sig ut i varje liten hårsäck som får hårstråna att ställa sig upp. Jag ska aldrig äta Max-mat igen. Aldrig någonsin.
Jag mår skit, jag vill kräkas.

everything

en famn för mig

Ibland tar det stopp. Ibland blir det för jobbigt att vistas där man vanligt vis andas bättre än någon annan stans. Min blogg har blivit en sådan plats. Här kliver jag in i mig själv, här samlar jag mitt liv i små bitar för att lätta på tyngden av alla intryck, händelser och känslor. Det är så otroligt viktigt att hitta sitt eget sätt att ventilera sig. Jag skapar och jag skriver. Jag tror mitt skapande hjälper mig mer än det jag skriver, men att sätta ord på något som hänt eller känns är en fantastisk lättnad. Så fort orden har blivit skrivna, så fort känslorna har fått en förklaring, då lämna jag det. Jag vet att det finns här, det finns fortfarande i mig men jag låter min plats här få förvara det tills jag behöver det igen. Jag låter bloggen ta hand om det jag inte orkar bära på mer och lämnar plats åt allt det nya som väntar bakom nästa knut.
Men ibland tar det liksom stopp. Ibland gör det ont att vara här, att skriva här. Det är tungt att vara här för jag vet att hela jag finns här, allt jag gläds åt och allt jag såras av. Jag tänkte att jag skulle berätta det för er, så att ni förstår varför bloggen dör ibland.

Jag älskar den här platsen, men just nu är det tungt att vara här.
be patient with me

sooner or later it's over

Jag försöker finna ro i allt vad ensamhet innebär. Men jag har aldrig riktigt varit här, i ensamheten. Jag var så ung när jag rusade in i ett förhållande som höll i över fem och ett halvt år. De åren har tagit mig hit där jag står idag. Jag var fjorton år, nästan femton och det var precis i den åldern som jag började känna livslusten på ett helt annat sätt. Jag ville ut och se vad världen var för något, om det så handlade om att ta bussen in till stan eller ta cykeln över till andra sidan bron. Jag ville se, uppleva och på något vis slita mig lös från tryggheten som fanns hemma i mitt gamla flickrum, tryggheten som fanns hemma på samma gamla gator. Kärleken blockerade mig, den smög sig in mitt i min nyfikenhet och fyllde mig av känslor som jag aldrig förut kommit i kontakt med. Jag hade heller aldrig känt de känslor som han fick mig att känna. De känslorna kom att bli min nästa trygghet, han blev min trygga punkt i livet. Och jag var nöjd, mer än nöjd över att få vara någons, att få bli älskad av någon som jag älskade tillbaka. Så jag behövde inte längre min nyfikenhet på livet. Jag sökte mig inte bort från min hemstad, jag hade ingen längtan efter att lämna och utforska världen längre. När jag behövde ha min egen tid landade jag i hans famn, när jag ville vara ensam var jag med honom, för han och jag var vi. När jag ville gråta ville jag göra det hos honom. När jag var arg ville jag stänga in mig med honom. När jag var glad ville jag skratta med honom. När nattens mörker lagt sig ville jag somna bredvid honom. När mina drömmar gick i uppfyllelse vill jag hålla hans hand. Förstår ni vad jag menar? Jag var aldrig ensam, på riktigt.

När den där tryggheten plötsligt inte längre finns här så hamnar jag där igen, känslomässigt på samma plats som för fem och ett halvt år sedan. Det är plötsligt okej att vara nyfiken på världen igen, på nya platser och på nya människor. Jag har fått chansen att fortsätta min nyfikenhet på livet igen, men denna gång gör den mig otroligt förvirrad och fullständigt vettskrämd. Innan jag visste hur det var att vara ett med någon så visste jag inte hur den tryggheten kändes, jag visste inte hur det var att möta världen med någon hand i hand. Jag var inte rädd för att vara ensam, för att bara vara jag. Idag är jag rädd, rädd för att inte hitta vägen på egen hand, rädd för att inte kunna hålla mig på vägen utan någon i min hand. Jag klarar det, jag vet att jag kan klara det på egen hand. Jag ska bara finna ro i att på riktigt vara ensam först. 

Det är svårt och det är sorgligt. 

Vet ni vad jag saknar allra mest. Handen som lätt stryker över kinden precis som om den alltid varit menad att göra det. Den ömma kyssen mot pannan, precis som om den alltid varit menad att beröra just där. Den varma blicken från de vackra ögonen som säger att allt är okej, precis som om de var menade att skölja ett lugn över mig. 

Det kallas trygghet och det kallas kärlek.

Entreprenörskolan vet vad jag behöver

Jag blir alldeles lycklig av den här skolan! Idag hade vi redovisningsdag på Upplevelseindustrin, uuh vad jobbigt tänker ni. Men absolut inte, det var kanske en av de roligaste dagarna vi har haft här i skolan. Helt klart! Det finns fyra sinnen som ska stimuleras när man skapar en upplevelse. Vara, göra, lära, känna. Vi fyra grupper fick ett varsitt sinne att skapa en upplevelse utefter. Min grupp fick lära, så idag höll vi en chokladprovning som vi fick väldigt fin feedback på. Vi har även fått uppleva Känna i totalt mörker, fått känna på att Vara i en mysig miljö med massage och fått Göra i en tårtverkstad. Mitt lag vann tårttävlingen, snacka om bra dag.

Vi gjorde ett porträtt av vår lärare Barbro, det är alltså "Barbro" det står, chokladen flöt tyvärr ut och blev ännu otydligare sen men vi lyckades vinna i alla fall! och god blev den också, tänka sig.

Siljansnäs en varm oktoberdag

I lördags när mamma var här tog vi oss en liten tripp till Siljansnäs. Det var en fantastiskt fin dag med sol, värme, trevligt sällskap och fika. Jag gillade den här dagen. Väldigt mycket!

finally

Dagens måsten är äntligen klara, puh. Trött, tröttare, Jenny! Imorgon vankas det examination (gillar ordet) i presentationsteknik. Vilket innebär att jag ska hålla ett tal inför en grupp lärare och lämna in en reflektion över en presentationsteknik/retorik artikel. Jag valde faktiskt en artikel som handlar om  metaforer och liknelser, det inspirerar mig. Efter det får jag långhelg, ska bli så otroligt skönt ska ni veta!

Grym upplevelse

Jag har insett att jag måste köpa mig en digitalkamera. Det funkar inte att släpa runt på systemkameran jämt, vilket resulterar i no pics! Därför får ni här en bild som jag tagit från face. Därav kvallen. Men så här så jag och mina brudar ut när vi agerade säkerhetsvärdar under Ladies Night i lördags. Det var grymt, helt klart bland det roligaste jag någonsin har gjort. Känslan av att vara placerad så nära scenen att Brolle nästintill svettades på mig, vara ansvarig för vip-gästerna och att vara så pass ansvarig att jag fick en örsnäcka och radio precis som de andra viktiga snubbarna. "Inta position gul" "LÅG POSITION" "Håll rent i gångarna"
Haha ja, det går inte att förklara vilken upplevelse det var!

piece-mys hela dagen

Helt slut efter projektveckan och jobb på Ladies Night igår så idag har jag haft en välbehövlig heldag i min sparkdräkt. Jag bara myser och njuter just nu. Jag ska fortsätta mitt nötande av One tree hill och fortsätt mitt skapande i citatboken. Det är alltså mitt nyaste projekt i scrappväg. Sida 24 väntar och ni, ni får vänta ett tag till innan den är helt färdig. Trevlig söndagkväll kära ni!

vinter värme höst

Vill ni veta en sak, jag har inte köpt ett enda par skor sedan jag flyttade från Eskilstuna. Jag har inte ens velat köpa ett par skor. Förrän igår. Mamma skrämde upp mig när hon berättade att det kan bli mycket mycket kallar här än det brukar bli hemma. Plus att vintern kan komma snabbare än man tror. Så igår, på höstens varmaste dag, när folk gick runt i t-shirt och shorts, svettades i värmen och stekte i solen. Då, då köpt jag vinterskor och mamma vinterjacka. Jag frågade om det verkligen var okej att köpa ett par vinterskor för 650 spänn, himla dyrt för en student tänkte jag. Sen tänkte jag köpa ett fjäderörhänge för 198 kronor. Mamma förstår inte riktigt hur jag tänker. Inte jag heller faktiskt om jag ska vara ärlig. Jag köpte inte örhänget, men jag ångrar mig idag.

take it or leave it

Jag blev tillsagt att sluta sörja, att sluta sörja här i bloggen för att det upprör och förtvivlar. Men jag måste. Jag måste få sörja i min egen dagbok. Det är här jag skriver, det är här jag avlastar det jag inte klarar av att bär på. Jag kommer aldrig klara mina studier annars, jag kommer aldrig klara av att vara mig själv annars, jag kvävs. Jag måste få göra det, det måste få vara okej att göra det.  "Hela världen har inte gått under, du har hela livet framför dig och du har bara dig själv att tänka på, det är så lätt."  Men är det en orsak till att jag inte får sörja? Är det en orsak till att det jag känner inte är smärta och sorg? För mig kanske det är det och det är inte rättvist att någon annan kallar det för trams. För det här är mitt hjärta och det här är mina känslor. Jag kommer kanske möta sorg och smärta längre fram i livet, då kanske den här sorgen inte längre kommer kallas för just sorg. Men idag gör den det. Igår gjord den det och varje dag ända tills allt känns okej igen kommer detta vara min sorg. Om ni inte klarar av det här, läs då inte min blogg. Jag har aldrig bett er att läsa min dagbok men jag har lämnat den öppen för er att läsa om ni vill. När jag skriver här skriver jag för min egen skull. Jag har svårt att berätta och prata om det som känns, det här hjälper mig att berätta när jag inte kan uttrycka mig verbalt. Det är okej, det måste det vara.