När nätterna inte längre är mörka. Det enda som hörs är djupa andetag från kroppen intill och det hulkande ljudet av kvävande snyftningar som uppenbarligen kommer från min egen kropp.
Det svider som sönder kliat myggbet. På insidan.
Jag har skymtat det igen. En efter en dyker de upp. Fortfarande utan ett ord och ingen förklaring.
Så flyttar jag mig närmare den heta kroppsvärmen som finns intill, jag tycker om den och jag vill ha den.
Jag vill fråga varför.
Ända sedan den där gången, allra första gången i mörkret på parkeringsplatsen, så har jag undrat. Jag har grubblat och tänkt, fantiserat ihop olika svar och förklaringar. Jag har testat min reaktion, vad skulle jag svara, vad skulle jag tycka, hur skulle jag känna. Vad skulle du tycka.
Så sköljer skamen över mig och jag vänder mig om, drar täcket upp till hakan och ångrar det jag tänkt. Jag skäms för att jag är rädd och önskar att sömnen ska fånga in mig för att slippa känna ångestklumpens pendlande upp och ner i halsgropen.
Kanske får jag veta. En annan gång.
