Jenny 2.0 eller 3.0

Och så vandrade jag där igen.
Med alkoholen värmandes i blodet, på samma gator, i samma skor. Utan leende, utan glädje.
När jag först kom hit, till den här platsen, den här staden och de här människorna, då var jag slagen sönder och samman som allra mest. Mitt hjärta hade slutat slagit, där fanns ingen glans i ögonen och heller inget hopp att hålla fast om.
Här började jag om från den djupaste, mörkaste botten och byggde en ny version av mig själv. En, vad jag trodde då, bättre version av Jenny. Orädd, framåt, spontan. Allt jag tidigare inte var.
Det var ju rätt kul att dricka för många drinkar och vingla på höga klackar från efterfesten klockan 05 med nyfunna vänner som skrattade lika högt som jag. Så blev det till en vana, en rutin när veckan tog slut. Jag hittade en annan typ av glädje än den kärlek jag tidigare värderat över allt annat, den kärlek jag valt i första hand alla dagar i veckan.
Jag upptäckte attraktion, att jag för första gången var fri att känna något nytt med all rätt. Framför allt öppnades en ny värld när jag tillät andra att attraheras av mig, när jag tillät mig själv att vara fin i någon annans ögon. Lika fort som utelivet blev en vana, lika fort blev män en del av den här versionen av mig. Och som det har påverkat mig, jag får rysningar över ryggen av att tänka på det. Det har skadat och förgyllt, varit det bästa och det sämsta. Det har fått mig att skratta och gråta om vartannat. Och jävlar vad lycklig jag har varit många gånger.
Men när jag vandrade där igen, på samma plats, på samma gator efter två månader, så slog det mig. Vad fort tiden går och vad fort man upptäcker något nytt och inte längre förgylls av det gamla. När jag vandrade hem utan leende och utan glädje insåg jag hur nära jag än en gång är att bli en annan version av mig själv. Jag insåg också hur mycket jag längtar efter att få vara den person jag fick en försmak av på de två månaderna som en annan stad, andra människor och andra känslor tog hand om mig. En annan plats där jag ännu en gång vågade trivas. Vågade vara glad, helhjärtat.
Jag är så otroligt tacksam och glad över de två åren som Leksand har varit min fristad, tacksam för hur allt som skett runtomkring mig har format mig till den jag är just idag. Jag är glad att jag fick göra min tonårsrevolt här fem år försent och för att mina okunskaper fick bli kunskaper här så att jag idag kan känna mig mogen och beredd. För i takt med att alkoholens värme svalnade på Leksandsgator, lika fort svalnade ron över att vara här. Jag är nyfiken igen, jag vill tillbaka till den nya platsen som lockar mig. Jag känner mig färdig här.
Jag är klar och jag är redo.

fyra fina foton

Sista riktiga helgen i Göteborg, den bjöd på fina minnen med mannen i mitt liv. Och nej jag menar inte mannen med det enooormt långa håret som vi fascinerades över, utan krabaten i högra hörnet, DET är mannen i mitt liv!
Göteborg alltså, vilken stad! Jag trivs och vill inte lämna det här, jag vill ha mer, vill se mer, vill känna mer.
Det kan bli bra det här, det finns hopp och det finns framtid. Blir glad av det.
Och jag blir glad av att veta att här finns erbjudanden som ger mig möjlighet att utvecklas och jobba inom det jag kan och det jag vill.  Men så kommer vi till den här så kallade punkten igen, beslut. Jag fullkomligt hatar hatar hatar att ta beslut. Hur gör man om alla alternativ känns bra i magen? Hur gör man om det finns lika många för- och nackdelar och hur fasen vet man vilket som leder rätt? Jag blir på riktigt förbannad över att känna den här förvirringen, jag blir helt rubbad av att överhuvudtaget behöva tänka på att göra ett val. Ett val som dessutom är framtidsavgörande och alldeles galet viktigt.
Inte konstigt att jag gnuggar håret fett mot kudden av allt grubblande varje natt. Lite ordentlig sömn kanske skulle lugna nerverna och faktiskt hjälpa mig att ta ett beslut. Ta rätt beslut.
Hoppet lever vidare i alla fall. Och glädjen. Lite lycka kan jag tycka mig skymta bland känslorna också, underbart!

Sjösjuk av känslor

Det gör lite ont i magen idag. Känner mig snurrig och lite lätt illamående, kan inte riktigt slappna av och blir varm och kall i jojo-svängningar. Så här blir det varje gång. Varje gång någonting blir på riktigt. När något jag har skapat blir verkligt. Det är så himla dumt, jag vet det. Men det går som inte att låta bli att tvivla, vara missnöjd och ångra lite lätt.
Jag menar, det finns alltid något som kunde varit bättre, någonting som borde ändrats, lagts dit eller tagits bort. Nu är det försent, tryckpressarna har gått varma idag när Svenska hjärntumörföreningens julkort 2012 trycktes.
Om några dagar ska jag vara glad och stolt över att det är min signatur som står för designen.
Det var hur som helst himla kul att jobba med!

fascinerad av att kunna acceptera

Jag fascineras av människor som kan väva ihop sorg, ilska, skam och smärta i en glädje och skratt som får en att känna hela vägen in. I skämt som får en att skratta högt men ändå känna allvaret i magen, som får en att vilja gråta fastän skrattet fyller kroppen. Jag har svårt att förklara. Det är inte genomtänkt. Det är äkta. På riktigt. Ärligt och öppet.
Jag vill också vara enkel och exakt. Jag vill också låta känslor komma naturligt i form av ord. Här ska alltid krånglas, tänkas och trasslas. Det ska vridas och vändas, suddas och göras om, hellre 10 gånger för mycket än en gång för lite.
Jag är glad och jag blir varm av att någon kan få mig att skratta åt det vidriga och jobbiga som jag precis som hon har gått igenom. Jag är glad att någon kan vända de smärtsamma minnena som etsat sig fast i bakhuvudet till något fulfint som går att hämta styrka ur. Det smutsiga blir liksom vackert på något vis, vackert för att det är just äkta.
Det blir plötsligt okej att ha varit den där lilla tjejen som hade ont i magen alldeles för många gånger under sin uppväxt, som visade att det gjorde ont på helt fel sätt för att hon trodde att det skulle göra skillnad fastän det i själva verket  handlade om att försöka visa att här står jag och vet inte hur man ropar på hjälp. Det känns plötsligt okej att se tillbaka, nicka och le istället för att känna skuld och skam över utseende, beteende och korkade beslut som tagits.
Men det är inte bara känslan av att känna att det är okej att se tillbaka med ro som gör mig glad. Det är även känslan av att kunna acceptera vart jag är idag. Vart jag står. Vad jag vill och vad jag gör.
Men framförallt känslan av att kunna acceptera vem jag blev och vem jag är.

Tack Mia för att du är lika dyngkåt och hur helig som helst precis som jag.

Oh if you could see me now

tankarna som finns. fast ändå inte.

Jag står på en av de fyrkantiga stenplattorna, precis vid trottoarkanten intill en äldre dam i rödkappa. Jag ser hennes mörkgråa vinterkängor i ögonvrån, hur hennes mörkgröna kjol följs av vinden och lindar sig runt hennes smala ben. Men min blick är fäst på den slitna tågrälsen. Och jag tänker. Jag känner hur jag tänker, men kan inte urskilja vad det är som ligger i bakhuvudet och gror. Jag står där, ser hur vagnar kommer och åker. Med blicken fäst på samma punkt ser jag hur damen i de mörkgråa kängorna byts ut mot en man i vita sneakers och beiga chinos.
Jag känner mig så full av energi, av tankar och idéer men ändå så tom och trött. Mina ben känns som bly, blicken orkar inte ta in mer, håller sig fast. Jag bara står där, tom och ensam bland alla dessa människor. Jag hör ingenting. Min allra bästa musik stänger ute det som händer runtomkring, men jag kan inte hör orden de sjunger.
I tjugofem minuter har jag låtit vinterkylan bita mina kinder och låtit vinden frysa mitt annars varma blod. I tjugofemminuter har jag låtit vagnarna åka utan att kliva på. I tjugofem minuter har jag tänkt på något som jag inte minns att jag tänkt.  Jag får en känsla av att vilja gråta, men där finns inga tårar. Där finns inget att gråta över.
Jag känner mig som en vinnare som ändå förlorat. Jag känner mig närvarande men ändå så långt borta.
Jag känner mig glad men ändå så ledsen. Jag känner mig stark men ändå så svag. Jag känner mig lycklig men ändå så tragisk.
Jag saknar mycket, längtar ofta och hoppas alltid. Tror alltid det bästa och vill så mycket att hjärtat gör ont och hjärnan tappar fokus. Jag blir så exalterad över det jag vill att jag glömmer bort vad det är jag egentligen vill. Jag glömmer bort vad jag har, vad som är viktigt och vad som faktiskt betyder något för mig.
Då hamnar jag där. På en stenplatta, ofokuserad, vilsen och tom.
I väntan på att orka. Orka kliva på nästa vagn som kommer ta mig dit jag ska. Framåt.