fascinerad av att kunna acceptera

Jag fascineras av människor som kan väva ihop sorg, ilska, skam och smärta i en glädje och skratt som får en att känna hela vägen in. I skämt som får en att skratta högt men ändå känna allvaret i magen, som får en att vilja gråta fastän skrattet fyller kroppen. Jag har svårt att förklara. Det är inte genomtänkt. Det är äkta. På riktigt. Ärligt och öppet.
Jag vill också vara enkel och exakt. Jag vill också låta känslor komma naturligt i form av ord. Här ska alltid krånglas, tänkas och trasslas. Det ska vridas och vändas, suddas och göras om, hellre 10 gånger för mycket än en gång för lite.
Jag är glad och jag blir varm av att någon kan få mig att skratta åt det vidriga och jobbiga som jag precis som hon har gått igenom. Jag är glad att någon kan vända de smärtsamma minnena som etsat sig fast i bakhuvudet till något fulfint som går att hämta styrka ur. Det smutsiga blir liksom vackert på något vis, vackert för att det är just äkta.
Det blir plötsligt okej att ha varit den där lilla tjejen som hade ont i magen alldeles för många gånger under sin uppväxt, som visade att det gjorde ont på helt fel sätt för att hon trodde att det skulle göra skillnad fastän det i själva verket  handlade om att försöka visa att här står jag och vet inte hur man ropar på hjälp. Det känns plötsligt okej att se tillbaka, nicka och le istället för att känna skuld och skam över utseende, beteende och korkade beslut som tagits.
Men det är inte bara känslan av att känna att det är okej att se tillbaka med ro som gör mig glad. Det är även känslan av att kunna acceptera vart jag är idag. Vart jag står. Vad jag vill och vad jag gör.
Men framförallt känslan av att kunna acceptera vem jag blev och vem jag är.

Tack Mia för att du är lika dyngkåt och hur helig som helst precis som jag.