Med hjärtat i halsgropen låter jag det krampaktiga greppet försiktigt lossas från sängkanten. Det är okej nu.
Jag tillåter kroppen att slappna av mot madrassen igen och återigen fångar sömnen in mig, greppar min kontroll och kastar mig hänsynslöst tillbaka in i drömmen som ger mig svettig panna och skenande puls.
Det var svårt att kisandes hitta ljuset i morse, ännu svårare att resa sig upp med 10 kilo ångest liggandes på bröstet.
"Vad fan håller du på med?" Hade det inte varit för att badrumsspegeln visade sanningen hade jag satsat pengar på att det stod skrivet i pannan på mig.
Nu är jag där igen, vid ett avslut som får mig att jonglera med både tankar och känslor. Jag kastar och kastar. Väntar febrilt på att se vilka tankar som landar på marken och vilka känslor som fångas i handen.
Jag har svårt med det här, att tillåta mig själv att vara bekväm i besluten som jag tar. Att tillåta mig själv att lämna och gå vidare. Jag blir lätt vilsen i mig själv, tappar bort mig och går in i någon slags tomhet där jag varken är bekväm, stabil eller stark. "Man måste dö några gånger innan man kan leva"
Jag tror att hon har rätt i det hon säger, min förstående vän.
Det är nog just det jag gör, jag dör lite varje gång innan jag kan börja leva igen. Innan jag kan se en ny början och en annan väg. Jag springer mig vilsen i min egen kropp. Vilsen i vad som ska föreställa jag. Jag fullkomligt hatar att inte känna igen mig. Jag hatar när jag inte kan greppa det som driver mig framåt.
Viljan. Den har alltid varit min drivkraft.
Och jag ser med sorgsna ögon på mig själv, ståendes på knä, bönar och ber den förbannade viljan att komma tillbaka. Ibland gråter jag med händerna för ansiktet. Ibland är jag så ursinnig att jag skriker "VAD FAN ÄR DET DU VILL EGENTLIGEN? BESTÄM DIG!" Ibland skrattar jag och klappar mig själv tröstande på axeln. Men den senaste tiden har ingen taktik lett till någon större framgång.
Ibland ser jag på viljan som en svala, fantiserar om att den lämnat mig för att leta. För att utforska och hitta. Kanske måste den lämna för att hitta nästa plats att leda mig till. Jag vet inte. Men det känns bättre att tänka så. Det ger en gnutta lugn och ett sting av hopp. Med blicken mot himlen önskar jag av hela mitt hjärta att det är min svala som flyger där. På väg tillbaka till mig.
Misslyckad och hopplös. Det är fula ord, men ibland det enda som förklarar när du har dött lite.
Kanske hoppas jag på att min vackra svala ska göra det fula fint.
Kanske får jag bli Miss lyckad.
