FUCK CANCER. Det jobbar vi för ikväll.

I kväll är årets viktigaste fest på Pustervik i Göteborg.
Fuck Cancer-fest.

Jag bottnar igen.

Jag rycktes ur famnen på tryggheten, kämpade och trampade vatten för att hålla huvudet över ytan när jag inte kunde nå botten längre. När benen inte orkade trampa längre fanns inget annat val än att simma. Och jag simmade länge. Varje simtag i ovisshet om botten fanns där under eller inte. Jag simmade tills jag någonstans på vägen hittade någon form av mod att våga prova, jag simmade tills jag tröttnade på att vara rädd, tills jag blundade hårt, höll andan och pressade mig mot botten. Och hur mörkt och stort vattnet än kändes just där och då, så fanns den där. Jag behövde varken blunda eller hålla andan. Jag kunde stå, le, skratta, andas och se igen samtidigt som jag stod på botten.

Jag började leva. Jag började upptäcka, utmana och känna. Jag började om på nytt utan trygghet men med ett mod som drog mig framåt och som fick mig att vilja så mycket att jag ibland trodde jag skulle spricka. Så började jag simma ännu mer, sprang på botten, gjorde volter i det mörka vattnet som plötsligt kändes som mitt. Bara mitt. Många gånger vände jag allt upp och ned, stod på händer bara för att jag kunde. För att jag visste vad jag gjorde. 

Så fortsatte det så, ända tills händerna en dag inte hittade botten. När allting vändes upp och ned och jag inte längre visste vad jag gjorde. Jag höll andan länge, med panik och oro, med längtan att få ropa på hjälp.

Jag kämpade igen, trampade och lät armarna jobba sig svidande varm ända tills huvudet pressade genom vattenytan. Jag ropade på hjälp. Det var tufft och smärtsamt att tappa bort sig igen, att återigen tappa fästet och inte ha någon trygghet att luta sig mot. Men jag ropade på hjälp, jag fick hjälp och jag tog mig tillbaka till grundare vatten betydligt fortare den här gången. Jag är glad för det, att jag kommit så långt att jag kan ta mig tillbaka och fortsätta igen utan att känna mig vilsen, ensam och rädd. Men jag är på min vakt, jag är inte lika kaxig som innan. 

Det har bara gått tre dagar sedan jag tog mig tillbaka, jag kommer bli kaxig igen. 

Jag är tuff i mitt eget vatten. Det lovar jag. 

Sommar. Leksand. Fin vän. Bra liv.

Enkelt exakt

Kan tycka att det här är väldigt märkligt. Och läskigt, fast skönt på samma gång.

Förstår inte riktigt hur Elweroth kan ha skrivit en låt precis så exakt. Men jag är glad för det, att det finns någon som förstår och som känt detsamma som jag. Jag är tacksam att det finns någon som lyckats sätta känslorna i ord så enkelt och så exakt. Precis så. Precis. Ta er tid att lyssna på Kanske en dag med Elweroth ni också, kanske lättar det fler hjärtan än bara mitt. 

"

Kanske ser du att jag gråter,

kanske du en dag förlåter.

Kanske jag kan komma intill o vara fri,

fri att våga älska,

fri att ge o ta vilja le och känna lycka.

Kunna leva dag för dag.

Var gick du när jag bad dig?

Vad valde du för väg?


Jag minns ej vad jag sa dig men jag ville bara väl.


Med tomma mörka ögon tala jag till dig.


Den tid vi haft tillsammans var nog ingenting för mig.


Gick stilla in i mörker och tänkte stanna kvar.


Jag blockade och tänkte var nöjd med det du har.


Men det värker i mitt hjärta alla känslorna jag får.


Tomheten och smärtan,

jag undrar hur du mår.


Så jag lämnar dig i stillhet och sakta ger mig av.


Men minnen från den tiden är det finaste jag har.


Kanske jag en dag kan finna lugnet om igen.


Ja du finns i mina tankar,

kanske träffas vi igen.

through yourself and back again

Det bankar lite lätt. Inte så farligt smärtsamt, mer irriterande. Vissa dagar skaver det som gruskorn i öppet sår. Ibland bränner det i bröstet som spridande eld och ibland är det bara så oroligt att jag mår illa av att tänka. Vissa dagar är det vidrigt. De kommer oftare nu, de dagarna.
Jag vill inte. Jag fintar med skratt, med musik, med mat och med ord. Med vänner, kläder, sex, alkohol och allt däremellan. Ändå hamnar jag här. Här där hjärnan har fuckat ur och hjärtat inte existerar längre.
Magen får ta smällen. Den stackars magen har gjort det förr, tagit så mycket stryk att jag ibland chockas över att den läker ihop och tar sig samman igen. Nu är vi där igen. Och jag vet inte varför.
Irritation. Frustration. Aggression.

I know it's easy to say, but it's harder to feel this way..
Det är bara ett svar, det är inte så svårt. Ta dig samman, hjälp mig.

Blyerts suddas men inte bläck

Till dig som kommenterade, som undrar om jag saknar honom och hur man kommer över någon.
Vad ska jag svara, jag undrar också. Men jag ska berätta vad jag vet och vad jag känner.

Han jag skrev om då, han som fick mig att öppna mig för ingenting, som fick mig att ändra mig för honom helt i onödan, han blev något udda. Han blev en del av mig i en komplicerad tid i mitt liv, i en komplicerad känslostorm och på den mest komplicerade platsen jag någonsin varit på. Inte för att smutsa ner honom, men han var ingen som gav mig ett återkommande känslorus, ingen som gjorde ett avtryck värt att sakna.
Saknar, det kan jag inte säga att jag gör. Saknar gör jag när jag haft något som upprepats, om och om igen och jag sen inte längre har det. Samma känsla flera gånger om men som tynat bort. Om det så är smaken av choklad, en spännande upplevelse eller ett ögonblick som fick mig att känna något, det är vilket som. Det som spelar roll är det återkommande som gjort ett avtryck. Han, han gav mig något annat.
En upprepande känsla. En känsla av längtan efter det som kanske kunde skapa en saknad. Han gav mig hjärnspöken som fick mig att tro, kanske hoppas lite men framför allt att vilja. Han fick mig att vilja känna. Vilja göra ett avtryck av honom.
Så nej, jag saknar honom inte. Men ibland längtar jag efter honom.
Viljan däremot, den saknar jag.
Han var heller ingen att komma över, han försvann lika lätt som att sudda blyerts. Med blyerts kan man måla om och om igen, göra om, göra fel och göra rätt. Prova sig fram liksom. Han har suddats ut och inte målats upp igen. Än.
Men jag har någon annan däremot, som gjorde avtryck. Djupt, djupt, djupt. Bläck är inte lika enkelt att sudda ut, han var en sån. En sån som målade varje streck med bläck.
Så om du har svar på det, hur man kommer över någon som målat med bläck, då är du mer än välkommen att berätta det för mig. Jag kan behöva det.

kärleken som formade min rädsla

Så tillåter jag de läkta såren att rivas upp igen. Bara sådär. Fort, smärtsamt och respektlöst.

Jag kan inte hjälpa det. Hur mycket jag än vill trycka det ifrån mig så går det inte. Jag kan bara blunda och låta det ske. Låta det skölja över mig. Låta det riva och slita igen. 

De mörkblå rullgardinerna är nerdragna. Precis som vanligt, alltid. Det ligger kläder på golvet, så mycket att man kliver på varje plagg i protest. Det går knappt att urskilja det ljusa ekgolvet. 

Sängen är sådär slarvigt obäddad. Täcket har åkt ur påslakanet med den stora röda chilifrukten på, varken du eller jag kommer orka lägga det till rätta. Vi kryper ner tillsammans, suckar lite och stör oss på att ingen fixat det. Men vi har varandra, vi ligger tätt intill. Jag pillar försiktigt på den tunna silver kedjan som ligger perfekt runt din hals. Tänker att jag är lycklig som har dig, att det är vackert det vi har. Jag vill komma närmre, sniffar på din kind och känner den varma luften från dina tunga andetag. Det luktade som alltid kanelbulle ur näsan, det var så speciellt och jag blev så lycklig varje gång. Dina läppar försiktigt mot min kind, högt upp och lätt o-formade, du vet precis hur du får mig att rysa över rumpan. Du gillade det precis lika mycket som jag, vi skrattade varje gång. 

Jag kan inte hindra mig själv från att undra. 

Pillar hon i påslakanets små bithål precis som jag brukade göra. Säger hon också åt dig att sluta bita sönder täcket? Känner hon också hur det doftar kanelbulle, känner hon sig lika lycklig i din famn som jag gjorde? 

På hyllan ligger det mörkbruna hjärtat gjort av sten. Med texten, du och jag. 

Jag kan inte låta bli att undra om det ligger kvar. Men det kan det inte göra. För det är inte du och jag längre. 

Och hur mycket jag än kämpar så går det inte att trycka undan rädslan över att bli glömd, bort plockad och ersatt. Jag är rädd att du ska glömma. Glömma hur vi började på botten och klättrade tillsammans, hur vi fann varandra på en ostabil men viktig plats i livet. Hur vi formade varandra till att växa upp och bli dem vi är idag. Vi var barn som blev unga vuxna på en resa genom djupa vatten, piskande kvistar, snubblande rötter, höga toppar och rosa moln. Vi älskade och hatade. Förlorade oss ibland i så mycket kärlek att vi tvivlade på varandra. Många gånger blev jag arg, skällde och skrek. För att jag ville att du skulle förstå hur viktig du var. Jag blev arg för att du inte förstod att jag hade så mycket kärlek som jag ville kasta in i bröstet på dig. Få dig att känna vad jag kände. Och det gjorde du kanske också. Jag hoppas det. 

Och jag hoppas att du minns. 

Vi är ett skrivet och avslutat kapitel, du och jag. Men riv inte sönder sidorna för det. Det är fantastiskt att börja om på nytt, med någon annan, att få skriva en historia med ny känslor till någon annan som tillåter en att älska och älskas tillbaka. Men jag hoppas att du minns vilka vi var en gång, vad vi hade och vem du var då. 

Hur mycket jag än gläds åt vad du åstadkommit kan jag inte låta bli att vara rädd och lite sorgsen. 

Samtidigt avundas jag ditt mod att låta hjärtat löpa amok igen.

Ett år. Det är för tidigt för mig. Men en dag ska jag också börja om på nytt. Med någon annan. 

Men jag ska alltid minnas. Alltid.