glitter in your eye

Den gör mig varm. Och kall.
Det knottras och håret reser sig av kylan som smeker mina bara armar. Men hjärtat pumpar lite hårdare när värmen i bröstet sprider sig och jag faller in i lugnet när magen, om den kunde, ler ett leende av välbehag.
Jag vill le åt melodin som flyter jäms med blodet i hela mig. Jag vill gråta över orden som hur jag än försöker hålla tillbaka, ändå knuffar mig till dig.
Det jag menar är att det här är en väldigt fin låt, med väldigt mycket känsla i både text och melodi. Det jag menar är att ni borde lyssna på den. Blunda, lyssna, ta in och känn. Beskriv och hitta värdet i känslan. Det gjorde jag, och nu vill jag veta varför. Varför det känns som det gör och varför jag har hamnat här. Hur den här låten kan dra fram den här känslan och om det finns en mening till att den gör det. Jag vill gärna tro att där finns en mening till allt. Kanske, kanske inte.

(Ignorera videon, lyssna på låten)

Fick finaste välkomnandet när jag klev in i paraden 3:an! Bästa hyresgästen? JAA

Jag ska berätta hur

När det har lagrats 11 inlägg i utkastet för att tyngden av värdet i texterna har varit så blottande och utelämnande att jag inte ens vågat publicera dem, då har jag krupit undan och inte riktigt orkat med. Jag ska berätta vad som ligger tungt på mina axlar. Ni ska få vet hur..

Hur frustrerande det har varit att inte få känna och uppleva de förväntningar som jag så intensivt har byggt upp under en kortare tid. Och hur kämpigt det har varit att låta viljan övervinna rädslan i kampen om att våga. Ännu hårdare har det varit att behöva inse att det är min egen rädsla över att vilja nå nya mål som har hindrat mig från att leva ut och faktiskt uppleva de förhoppningar som jag målat upp. Hur illa det har känts över att tro att allt har blivit ett misslyckande, hur sårande det har varit över att känna sig otillräcklig och malplacerad i sin egen historia. Hur odugligt det känts att behöva svara inget på frågan om vad jag besitter för talang, när en av mina största drömmar faktiskt är att kunna utveckla en talang. Men det är otroligt svårt att utveckla något som inte finns. 

Hur oväntat en längtan efter att ha tio bollar i luften på tio olika ställen samtidigt har kommit att smyga sig in och låtit paniken över att känna sig fast på en och samma plats att lägga sig som en svidande ångest i magen. Panik som har fått mig att resa Sverige runt bara för att inte behöva sitta fast, bara för att inte låta ångesten svida ännu mer. Att sova i en ny säng varje helg har på någotvis blivit räddningen till att inte fastna. Till att inte brista. 

Hur fantastiskt det har varit att känna känslan över att funnit en vän som verkligen känner att jag förstår och att jag finns här för henne. Att få höra så fina saker om sig själv som hon så vacker har sagt till mig har varit psykiskt jobbigt. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska hantera det, att få beröm och få respons är något man ytligt kan lägga på axeln och tacka för. Men att låta det komma hela vägen in, att faktiskt känna att det landar där inne av sig självt har varit alldeles nytt och väldigt omtumlande. Men samtidigt precis så fint att jag velat gråta flera gånger om. Hur jag precis har insett att min vän-lista har utökats med en hel skara av Thereseor, och att där finns en guldklimp som lyser så mycket mer än de andra. En guldklimp med en charmig glugg som jag håller varmt om hjärtat. 

Hur hjärtskärande det var att läsa meddelandet som min underbara vän skickade, hur hon kan tro att hon behöver mäta sig med någon annan för att vinna ett hjärta. Min energi går åt till att hysa agg mot han som inte kan se det hjärta av guld som hon bär på, som hon så gärna vill låta honom röra. Men han är inte värd ens ett hårstrå från hennes röda längder så länge han inte kan se det blodröda guldhjärtat i henne. Jag önskar att hon kunde se det, att hon kunde förstå att hon inte behöver mäta sig med henne. Samtidigt som jag förstår henne, jag förstår henne för jag heller inte kan mäta mig dom. Och det gör på någotvis ont, trots att där ingenting finns. 

Det är så här mina känslor har pendlat mellan glädje och sorg. Jag har varit glad och ledsen omvartannat och det har varit lite kantigt och trasigt här och var. Jag har kippat efter andan många gånger och puttat mig själv över kanter för att få känna att jag fortfarande lever. Jag blev rödhårig i hopp om att känna glöd, men saknar mitt blonda varje dag. Förändringar har alltid varit svårt för mig och så även den här gången. 

shake it

Pulsen ökar, flåset börjar komma igång. Det är sådär härligt tungt i låren och vaderna ömmar i varje steg som stöter mot den snötäckta gatan. Det går inte att undvika den blöta snön som piskar mot kinderna och inte heller den isande kylan som tränger sig in genom det alldeles för tunna tyget.
Jag springer. Och mörkret skrämmer mig men gatlyktornas varma ljus gör mig lugn. Men jag blir jagad för varje steg jag tar, av skuggan iförd sin svarta klädsel. Vi tävlar, jag och den. Och jag gillar inte hur den leker med mig, hur den springer om mig för att sedan försvinna och sedan sakta smyga sig upp bakom ryggen för att återigen springa förbi mig. Jag tar i, och jag kämpar. Blir nöjd för varje gång den försvinner snabbare, ju mer jag tar i desto mindre leker den med mig. Varje försvinnande känns som en vinst. Gång på gång.
Så inser jag att den svartklädda figuren är en illustration av dig. Det är så uppenbart hur lika ni är och hur lik den här bilden är av dig och mig. Om jag står här, där du inte syns, då hörs du inte. Då finns du inte. Om jag tar två steg fram så kommer du smygandes tillbaka, du snuddar vid mig och går förbi. Om jag backar bakåt igen, så backar du förbi och försvinner igen. Och så fortsätter det, du leker precis på samma sätt som den svartklädda skuggan gör och jag gillar det fortfarande inte. Ju fortare jag springer, ju mer vinner jag över dig. Jag blir triggad, vill inte låta dig slinka förbi så där enkelt som du alltid gör. För det är sådan du är, du ler och blinkar lite, charmar och glider sedan förbi oberörd och låter någon annan sopa ihop det trasiga som du lämnar kvar.
Jag provar platsen där vi möts. Det finns en punkt där vi står precis bredvid varandra, jag och skuggan. Jag och du. Det är en linje så hårfin att om blåsten skulle ta i för hårt så svajar någon av oss över. Jag kan inte låta bli att undra hur det skulle vara att alltid stå på den här punkten, vem du skulle vara då och om du skulle vara lika svart som nu. Det är en punkt som aldrig skulle fungera, som aldrig skulle vara ren om både du och jag stod där. Jag börjar springa igen, över den orörda snön och sneglar bak för att se om den fortfarande är med. Jag skymtar avtrycken efter min mönstrade skosula, jag blir irriterad. Irriterad över att inte veta om det är jag som lämnar spår eller om det är du. Får en känsla av att vilja springa tillbaka och täcka över vartenda ett, jag vill inte att du ska lämna spår som leder till mig. Jag vill inte att  dina spår ska fastna vid mig och jag vill inte att du ska ha den effekten på mig, för jag vet inte hur jag ska sudda ut dem. Men det jag vill att du ska veta, det är att jag inte är en av dom. Jag är lika mycket din skugga som du är min. Och vem vet vart jag väljer att stå nästa gång.

jag vill gärna tro det

i ett minne av en mardröm

Du såg att det lyste, du kunde höra musiken. Men inte jag. Din blick var mörk och märklig där du stod på den trasiga mattan mitt bland våra skor. Du såg exakt så påkommen ut som du var och jag tittade på dig, men såg dig inte. Kunde heller inte urskilja om du såg mig. Men jag önskade att du gjorde det, för där stod jag då, så naken och så öppen. Jag hörde orden i mitt huvud, orden som aldrig riktigt kunde komma ut. Jag hade kunnat visa dig precis allt i mig då, jag hade låtit dig komma in om du bara hade sett. 

Men du har viljan att bli större och där och då var du redan stor, på en plats någon annanstans. 

Jag har varit så trogen det jag har trott på och du har varit så långt bort ifrån mig och min värld, fast ändå någonstans på samma plats. Och när jag såg dig i ögonen, så visste jag att du var där. Men jag var här. 

Så lämnade du rummet och försvann som en främling i natten. Med blicken fäst på din ryggtavla önskade jag att jag sprungit efter. Jag hade kunnat bönat och bett på mina bara knän den kvällen. Bara du inte hade gjort det. Jag tänkte att some are scared to fly so high, but this is how we have to try. Have no envy, no fear. 

Så blundade jag, stängde dörren och låste. 

Jag låste varje liten dörr, för du var inte längre välkommen in. 

my handful of hope, and little more

And you cried 

Drying those brown eyes 

Crying you're sorry

Sorry won't do

But this is the way I need to wake 

I wake to you and you never left me

All that I dreamt had been untrue

Open my eyes 

I see sky

You know the way to keep me on my toes

Dödstrött..

...det är vad jag är nu. Min första dag på Titan Television var inte som jag hade tänkt mig, men jag längtar tills imorgon.

9 januari 2012, kanske början på något stort

Det pirrar nu. Jag är dödstrött men sömnlös.
Paniken pulserar samtidigt som spänningen pyser ur öronen på mig. I morgon gäller det, då är det dags.
Jag ska med lätta steg, kanske till och med skuttandes, vandra fram längs Gärdet klockan 9.00 prick. Jag ska kliva innanför portarna till Sandahmnsgatan 63b med en självsäkerhet som lyser i mina blå. Och jag ska le, hela vägen in och tillbaka igen. Jag ska ha mod och jag ska vara glad. Och så ska jag vara lite nervös, det är alltid nyttigt.
Håll en tumme eller två för mig, då blir jag ännu gladare.
Kanske en början, kanske inte.  Vad vet jag.

Jag kan inte förklara med ord hur det känns, så jag visar er.

one of those days

15 sekunder senare hör jag hur porten slår igen. Jag har hunnit halvvägs ned för den istäckta gatan och vinden grabbar tag om mitt korta men tillräckligt långa hår. Jag funderar om det är Dagmar eller Emil, eller om det är någon helt annan som sliter och piskar mina mjuka kinder när jag fortsätter ned för den upplysta backen. Jag stoppar in mina ljumma fingrar i bröstfickorna samtidigt som jag kisande försöker hitta ett läge där jag både kan se vägen och men ändå inte låta vinden tårfylla mina ögon. Det går inte. Hur mycket jag än försöker så rinner tårarna nerför kinderna och jag måste lik förbannat ut med händerna för att torka bort med jämna mellanrum. Det är vackert ikväll, jag tänker det om och om igen flera gånger. Det är verkligen vackert här ikväll. Och jag njuter av att ensam vandra längs de folktomma gatorna på Öster, jag andas och kommer på mig själv att tänka att jag inte vill gå hem. Att jag vill fortsätta vandra ensam på gatorna förbi hus efter hus.
Så börjar jag tänka på det som hänt den senaste tiden och jag fnissar när jag tänker på han med de bruna busiga lockarna i baren. Han som med ett stadigt grepp tog tag om min rumpa för att sedan riva av en raggningsreplik som gjorde gott i ett trassligt hjärta som mitt. Det var fint att veta att han såg mig, att jag för honom var vacker i mina former även om jag just då inte kunde göra mer än att le och skratta åt hans varma hand mot min skinka.
Så tänker jag på henne, tjejen med lejonmanen och en styrka värd miljoner. Jag kan inte låta bli att le och hoppas att hon har det bra där hemma i sitt vinterlandskap. Jag låter blicken fastna i det guldorangea ljuset från gatulampan där framme, jag saknar henne redan. Jag torkar bort ännu en våt fläck under ögat, vet inte riktigt om det är vindens förtjänst längre eller inte, men det jag vet är att värmen i bröstet gör mig glad.
Det är hockey i natt tänker jag i samma sekund som jag skjuter iväg och glider lätt över en vattenpöl som frusit till is. Undrar om han ska titta i natt, klart han ska. Men undra om han ska se matchen, det är lite osäkert. Det finns så mycket annat han skulle kunna prioritera och jag kan inte alls sätta fingret på vad han väljer att göra en natt som denna. Men han den första, han har jag koll på. Jag vet vem han är och jag kommer på mig själv att spela upp minnet av hur jag ligger där invirad i täcket och låtsas sova. Jag studerar hans kropp där han ligger med sina hörlurar och blicken fäst på dataskärmen. Matchen är i fullgång och jag kan riktigt se hur hans ögon följer pucken. Han var så fin då och jag minns hur lycklig jag blev när han upptäckte mitt studerande. Han log mot mig och strök varsamt över min kind. Det var allt jag önskade mig där och då.
Idag, idag önskade jag bara att jag hade haft en mössa på mig när jag vandrade omkring längs gatorna så att lilla örat inte hade behövt sticka så förfärligt hela tiden. Och inte tänker jag kolla på matchen heller, mina ögon för otur med sig.
Bäst att slå igen dem nu. Bums!

2.25 min av pure awesomeness

Ett alldeles för fint minne för att inte visas upp!

livet i en väska, vänskap och dippen över kärlek. Lite så fast gårdagen i bilder.

Kanske en vacker dag

Jag hann bara ta några få steg ned för den mörka trätrappan innan de vita flingorna täckte mitt blonda. Det snöade så intensivt att flingorna fastnade mot de gårdags-sminkade ögonfransarna. Jag kastade en sista blick mot stugan, mot den röda panelen och såg hur två fina kvällar spelades upp i ett minne menat att minnas. Jag log och vände om.

Värmen spred sig över ryggslutet, letade sig upp längs den nedkylda ryggen och slingrade sig om halsen likt en boas kramgoa vilja när den plommonfärgade volvon tog fart. Med slutna ögon tog jag djupa andetag, pressade mitt frusna öra mot axeln för stöd och slöt min fingrar om det vassa bältet så hårt att huden protesterade. Jag dippar fram och tillbaka i en dvala mellan skräck och verklighet. I drömmen är jag där, när bromspedalen hastigt trampas ned är jag här igen. Varje gång. Jag blundar hårt, låter tårarna bränna på insidan utan att låta dem passera. 

Det får mig att tänka så hårt att rädslan stryper. Det är så lätt att mista det man har, ett snedsteg och det är borta. Det får mig att tänka på att nu är nu, att varje ögonblick är värdefullt och jag tänker på grejen med att spela ett spel.  Man ler och passar bollen till varandra, för att sedan klacka den åt ett annat håll. Ett håll som sårar och svider i bröstet på den andre. Och jag tänker på att man klackar åt ett annat håll för att man vill, för att man vill ge igen och för att man vill såra, frivilligt. Man gör det fastän hjärtat säger tvärtom. 

Den inbyggda rösten fortsätter att upprepa tanken på att livet är för kort för att stampa takt och nynna på samma refräng, att tiden inte väntar och att framtiden blir kortar för varje dag som passerar. Det får mig att vilja vara ärlig, vilja ha svar för att inte mista den dyrbara tiden vi har. För så här ska det inte vara. Jag vill inte se han såra henne och jag vill inte se henne såra honom tillbaka. Jag vill inte bli sårad av dig för att jag inte vet vem jag är för dig och jag vill inte såra dig för att jag inte vet vem du är för mig. Men det är så vi gör. Han sårar henne, hon sårar honom. Du sårar mig, kanske sårar jag dig. 

Jag vill ha ärlighet, 2012 ska vara ärligt. Så en vacker dag när du läser det här, var då ärlig hela vägen in.
För jag vet att drömmen kommer vara min verklighet en dag. Jag önskade så innerligt att den dagen inte var idag, jag önskade för att jag inte ville vara klar, för att jag inte är klar. Den dagen var inte idag.
Men man vet aldrig när den kommer. Och det skrämmer mig. Det borde skrämma dig också.

This is the way I need to wake

I wake to you

NEW YEAR

2012 hade inte kunnat börja bättre! Sälen ger mig vad jag vill ha, woop.