Det räckte inte med att sätta det på papper, inte heller att säga det högt. Det räckte inte med att skriva det, inte heller att se på det. Jag ville känna. Herregud vad jag ville känna.
Någonstans trodde jag att om jag bara fick det på mig, bara det fanns där i mig hela tiden så skulle det hjälpa. Bara det inte gick att gnugga bort med tvål och vatten, så skulle det hjälpa.
Jag behövde något att tro på, något som fanns där för mig att lita på när verkligheten möter rädsla. När magen tvinnar sig och ögonen tårfylls till bredden, då ville jag ha det där. Då vill jag kunna lägga handen på och känna det, låta fingret följa varje bokstav och känna meningen. Jag vill minnas hur det sved. Jag önskar att det hade tagit längre tid, att det gjorde ondare än vad det gjorde, för att jag vill minnas att det smärtade. Minnas att jag mötte rädsla för att övervinna rädsla på någotvis. Jag ville känna mod. Och det gjorde jag då.
Nu finns den där, fastbläckad i mig. Jag känner fortfarande rädsla väldigt ofta och väldigt mycket. Men varje gång rädslan kryper under skinnet lägger jag tryggt handen på. Och jag är beredd att påstå att det ger mig lugn, att modet håller mig i handen när vi tillsammans går rädslan tillmötes.
Jag ska sluta vara rädd. Jag ska våga och ha mod.
