Igen. Och sen en gång till.

Inte för att vara den som är den. Eller den som inte är den..
Men ytterligare tre månader senare vet jag fortfarande inte vem den här blåögda hälsingetjejen är. Vem hon vill vara, är ämnad att vara eller kommer att vara. Hon den här hälsingetjejen som brukade sparka bollen på en gräsbeklädd plan eller kasta bollen i stolpen på idrottshallens svartgula mål.
Hon den här hälsingetjejen som är jag. Vem är hon, vem är jag?

Idag sitter jag och snurrar mitt långa mörkbruna, nästintill svarta hår, runt pekfingret. Tuggar lite på topparna, bara för att jag kan. För att det är tillräckligt långt fastän det är uppsatt i en stram svans. Jag snurrar mitt hår som är på låtsas, som egentligen kliar och skaver i hårbottnen för att spännena drar och sliter i de tunna hårstråna. Allt för att insidan ska känna sig trygg. Idag väljer jag strumpbyxor tio av sju dagar i veckan bara för att insidan inte tillåter rumpans runda form i de mörkblå jeansen. Låter klackarna stå kvar på hyllan och väljer de platta slitna conversen för att inte synas för mycket. För att vara stadig, för att inte låta insidan ta några risker.
Jag undrar hur jag hamnade här. Hur jag blev beroende av att skalet måste kännas okej för att insidan ska tillåta glädjen att finnas. Varför paniken trycker över bröstet i oro ifall någon skulle se de små röda prickarna i ansiktet när sminket runnit bort. Varför jag blev hon som hellre går hem fastän han tar hennes hand och ber henne följa med. Hon som är rädd att han ska se, att han ska känna, att han inte ska gilla.
Idag är jag hon som inte har pondus nog att bära upp det chockröda håret. Hon som inte kände sig tillräckligt fin och ändrade sitt yttre för att passa in i bilden bredvid honom.
Hon som ändrade men ändå inte står bredvid honom.
Hon som ville vinna men förlorade ändå.

Idag är jag även hon som inser hur korkade beslut jag tar.
Flera gånger om.

lite smutsigare, men på sin plats.

Det var så varmt precis då. När han stod alldeles intill. Och han. Och han.

Men det var inte den kroppsliga värmen som fick mina rödrosiga kinder att blossa ännu mer, det var inte hans hand runt min midja som fick min kropp att knottras av välbehag.

Jag såg din blick. Du såg min.

Det gick fort. Alldeles för fort för att jag ens kan förstå det. 

Ibland är jag stark, bland är jag svag. Ibland ligger jag på ytan och stöter bort allt som försöker hitta in, ibland står jag där med ett öppet bröst och låter någon se det lilla pumpande hjärtat utan att bry mig om att det blottas. Men det var länge sedan jag öppnade. Eller, ända tills alldeles nyss var det länge sedan.

Jag börjar tro att mitt hjärta är stöpt i samma form som min kropp, lite kurvor här lite kurvor där. Man vet liksom inte vart man hamnar vid nästa krön. Det har sin charm men det är lättare att hantera handen runt kärlekshandtagen än känslorna som grabbar tag om hjärtat. Med handen på mitt bröst så vet jag vart han hamnar vilken riktning han än väljer, men där inne är det lite mer komplicerat. Jag har ingen koll på vägen runt, vägen in, vägen ut. 

Jag låter honom utforska, öppna nya dörrar som jag aldrig vågat låsa upp tidigare. Ibland får han backa, gå tillbaka och prova nästa krön. Ibland får han inte komma längre än så. Får ingen chans att prova en annan väg. 

Med dig var det annorlunda. 

Det skrämde mig lite. Kanske skrämde det dig också. 

För dig var alla dörrar öppna, jag vet inte om du såg. Men jag gav dig chansen att välja vilken väg du vill, inte bara en gång. Jag blev chockad över mig själv, att jag tillät mig själv att stå där öppen i regnet och vänta. Du tog det i din hand, kände lite på det. Böjde på dina långa maskulina ben och släppte det mot den blöta asfalten. Lät det rulla iväg. 

Jag sprang efter och plockade upp det, satte det på plats och låste dörrarna. 

Nu sitter det där, allt är som vanligt igen. 

Om än lite smutsigare än innan.