Igen. Och sen en gång till.

Inte för att vara den som är den. Eller den som inte är den..
Men ytterligare tre månader senare vet jag fortfarande inte vem den här blåögda hälsingetjejen är. Vem hon vill vara, är ämnad att vara eller kommer att vara. Hon den här hälsingetjejen som brukade sparka bollen på en gräsbeklädd plan eller kasta bollen i stolpen på idrottshallens svartgula mål.
Hon den här hälsingetjejen som är jag. Vem är hon, vem är jag?

Idag sitter jag och snurrar mitt långa mörkbruna, nästintill svarta hår, runt pekfingret. Tuggar lite på topparna, bara för att jag kan. För att det är tillräckligt långt fastän det är uppsatt i en stram svans. Jag snurrar mitt hår som är på låtsas, som egentligen kliar och skaver i hårbottnen för att spännena drar och sliter i de tunna hårstråna. Allt för att insidan ska känna sig trygg. Idag väljer jag strumpbyxor tio av sju dagar i veckan bara för att insidan inte tillåter rumpans runda form i de mörkblå jeansen. Låter klackarna stå kvar på hyllan och väljer de platta slitna conversen för att inte synas för mycket. För att vara stadig, för att inte låta insidan ta några risker.
Jag undrar hur jag hamnade här. Hur jag blev beroende av att skalet måste kännas okej för att insidan ska tillåta glädjen att finnas. Varför paniken trycker över bröstet i oro ifall någon skulle se de små röda prickarna i ansiktet när sminket runnit bort. Varför jag blev hon som hellre går hem fastän han tar hennes hand och ber henne följa med. Hon som är rädd att han ska se, att han ska känna, att han inte ska gilla.
Idag är jag hon som inte har pondus nog att bära upp det chockröda håret. Hon som inte kände sig tillräckligt fin och ändrade sitt yttre för att passa in i bilden bredvid honom.
Hon som ändrade men ändå inte står bredvid honom.
Hon som ville vinna men förlorade ändå.

Idag är jag även hon som inser hur korkade beslut jag tar.
Flera gånger om.