Jag kan inte hjälpa det. Hur mycket jag än vill trycka det ifrån mig så går det inte. Jag kan bara blunda och låta det ske. Låta det skölja över mig. Låta det riva och slita igen.
De mörkblå rullgardinerna är nerdragna. Precis som vanligt, alltid. Det ligger kläder på golvet, så mycket att man kliver på varje plagg i protest. Det går knappt att urskilja det ljusa ekgolvet.
Sängen är sådär slarvigt obäddad. Täcket har åkt ur påslakanet med den stora röda chilifrukten på, varken du eller jag kommer orka lägga det till rätta. Vi kryper ner tillsammans, suckar lite och stör oss på att ingen fixat det. Men vi har varandra, vi ligger tätt intill. Jag pillar försiktigt på den tunna silver kedjan som ligger perfekt runt din hals. Tänker att jag är lycklig som har dig, att det är vackert det vi har. Jag vill komma närmre, sniffar på din kind och känner den varma luften från dina tunga andetag. Det luktade som alltid kanelbulle ur näsan, det var så speciellt och jag blev så lycklig varje gång. Dina läppar försiktigt mot min kind, högt upp och lätt o-formade, du vet precis hur du får mig att rysa över rumpan. Du gillade det precis lika mycket som jag, vi skrattade varje gång.
Jag kan inte hindra mig själv från att undra.
Pillar hon i påslakanets små bithål precis som jag brukade göra. Säger hon också åt dig att sluta bita sönder täcket? Känner hon också hur det doftar kanelbulle, känner hon sig lika lycklig i din famn som jag gjorde?
På hyllan ligger det mörkbruna hjärtat gjort av sten. Med texten, du och jag.
Jag kan inte låta bli att undra om det ligger kvar. Men det kan det inte göra. För det är inte du och jag längre.
Och hur mycket jag än kämpar så går det inte att trycka undan rädslan över att bli glömd, bort plockad och ersatt. Jag är rädd att du ska glömma. Glömma hur vi började på botten och klättrade tillsammans, hur vi fann varandra på en ostabil men viktig plats i livet. Hur vi formade varandra till att växa upp och bli dem vi är idag. Vi var barn som blev unga vuxna på en resa genom djupa vatten, piskande kvistar, snubblande rötter, höga toppar och rosa moln. Vi älskade och hatade. Förlorade oss ibland i så mycket kärlek att vi tvivlade på varandra. Många gånger blev jag arg, skällde och skrek. För att jag ville att du skulle förstå hur viktig du var. Jag blev arg för att du inte förstod att jag hade så mycket kärlek som jag ville kasta in i bröstet på dig. Få dig att känna vad jag kände. Och det gjorde du kanske också. Jag hoppas det.
Och jag hoppas att du minns.
Vi är ett skrivet och avslutat kapitel, du och jag. Men riv inte sönder sidorna för det. Det är fantastiskt att börja om på nytt, med någon annan, att få skriva en historia med ny känslor till någon annan som tillåter en att älska och älskas tillbaka. Men jag hoppas att du minns vilka vi var en gång, vad vi hade och vem du var då.
Hur mycket jag än gläds åt vad du åstadkommit kan jag inte låta bli att vara rädd och lite sorgsen.
Samtidigt avundas jag ditt mod att låta hjärtat löpa amok igen.
Ett år. Det är för tidigt för mig. Men en dag ska jag också börja om på nytt. Med någon annan.
Men jag ska alltid minnas. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar