Blyerts suddas men inte bläck

Till dig som kommenterade, som undrar om jag saknar honom och hur man kommer över någon.
Vad ska jag svara, jag undrar också. Men jag ska berätta vad jag vet och vad jag känner.

Han jag skrev om då, han som fick mig att öppna mig för ingenting, som fick mig att ändra mig för honom helt i onödan, han blev något udda. Han blev en del av mig i en komplicerad tid i mitt liv, i en komplicerad känslostorm och på den mest komplicerade platsen jag någonsin varit på. Inte för att smutsa ner honom, men han var ingen som gav mig ett återkommande känslorus, ingen som gjorde ett avtryck värt att sakna.
Saknar, det kan jag inte säga att jag gör. Saknar gör jag när jag haft något som upprepats, om och om igen och jag sen inte längre har det. Samma känsla flera gånger om men som tynat bort. Om det så är smaken av choklad, en spännande upplevelse eller ett ögonblick som fick mig att känna något, det är vilket som. Det som spelar roll är det återkommande som gjort ett avtryck. Han, han gav mig något annat.
En upprepande känsla. En känsla av längtan efter det som kanske kunde skapa en saknad. Han gav mig hjärnspöken som fick mig att tro, kanske hoppas lite men framför allt att vilja. Han fick mig att vilja känna. Vilja göra ett avtryck av honom.
Så nej, jag saknar honom inte. Men ibland längtar jag efter honom.
Viljan däremot, den saknar jag.
Han var heller ingen att komma över, han försvann lika lätt som att sudda blyerts. Med blyerts kan man måla om och om igen, göra om, göra fel och göra rätt. Prova sig fram liksom. Han har suddats ut och inte målats upp igen. Än.
Men jag har någon annan däremot, som gjorde avtryck. Djupt, djupt, djupt. Bläck är inte lika enkelt att sudda ut, han var en sån. En sån som målade varje streck med bläck.
Så om du har svar på det, hur man kommer över någon som målat med bläck, då är du mer än välkommen att berätta det för mig. Jag kan behöva det.