stjärna på himmelen, säg att vi ses igen

Så mörkt och stilla. Tomt. Så tomt att det hade kunnat eka när jag provade en försiktig liten ton där jag gick ensam längs den vältrampade gången.
Så vackert öde mitt i ett cirkulerande hav av ljus, från gatlyktor och hus. Där i mitten ligger den snötäckta gropen, den omtalade gropen som bjuder på ett fartfyllt midsommarfirande men som en sen kväll som denna bara finns där helt tom och öppen. Det går inte att låta bli att undra hur himlen skulle uppfattas där nerifrån, liggandes på rygg i krispig snö.
Det är precis så fantastiskt som jag föreställt mig. Himlen vidgar sig och ger mig mer än jag hoppats på, stjärnorna leker med mig när jag beskådar deras glimmer. Jag kan inte uppfatta om de faktiskt rör på sig eller om det är min brist på sömn som påverkar min flackande blick. Jag hoppas att de rör på sig, det blir mer spännande så. Ensamheten kändes plötsligt inte så farlig längre, den kändes trygg trots att kylan börjat tränga sig in under skinnet. Och ljudet från flaggans slag i vinden påminde om den lilla vita stugan på den gröna gräsplätten. Jag log lite och lät tårarna rinna av sig självt. De rinner av lättnad, frustration, av rädsla och av vilja. Samtidigt som jag ler åt att jag har lättat mitt hjärta en del.
När själen känner sig mätt av frihet fortsätter jag proppa mig full av energi på en av skolgårdens gungor, ända tills jag mår illa av farten, av tankarna och av stjärnornas effekt.
Min stjärt är alldeles kall. Nu går jag hem.
Jag är fri.

I don't mind

Kanske har vi en baktanke med allt vi gör. Kanske har vi det inte.
Det fanns en orsak till varför jag valde att betala 70 spänn för en shot. En shot som fick lägga sig runt tungan men som jag valde att spotta ut på golvet. Jag blev rädd. Rädd för ett minne som jag för allt i världen inte ville återse igen. Den kvällen låtsades jag strunta i dig, jag ville inte att du skulle ta sådan stor plats i mig, i mitt hjärta, i min tanke. Men det gjorde du. Innerst inne var det alltid du. Hela tiden.
När min tunga rörde vide hans och när hans händer kändes som brinnande glöd mot min iskalla hud, då tänkte jag på dig. Mitt hjärta värkte på ett sätt som inte kan jämföras med vilken smärta som helst. Jag älskade dig. Innerligt och djupt.
Och jag kan sakna det ibland. Att få älska någon av hela mitt hjärta, att få glädjas åt det fina som sker i kärleken, i viljan att övervinna allt. Precis allt. För att vi är ett.
Men jag vill inte ha det idag. En dag, men inte idag.
Idag har jag andra mål som jag vill nå, jag har inte plats för att låta någon placera sig i hjärtat och grabba tag när jaget måste stå i fokus. När jaget faktiskt ska få vara just jaget, då vinkar jag till Alla hjärtans dag och skrattar högt med ett glas rött i handen. Det är planen. Inte för att bojkotta kärleken, utan för att hylla kärleken till mig själv och mina drömmar som ligger bakom hörnet och väntar. Och jag gör det tillsammans med fantastiskt fina vänner, som skrattar lika högt som jag.
Att kärleken lyser med sin frånvaro på Alla hjärtans dag, det gör mig inget. I don't mind.

Ibland är man stark men gråter på samma gång

Då känns det precis såhär.

Behöver paus, nu

Jag funderar på silver, men diamant passar dig bättre. Så får det bli.

Ni vet när man har en känsla som man vill förtydliga så mycket som det bara går, när man tar till de allra värsta klyschorna bara för att man verkligen verkligen vill att någon ska förstå vad man känner. Ni vet vad jag pratar om? Utslitna klyschor som bollen är rund och lätt som en plätt, jag skulle kunna skratta tills käkarna hoppar ur led om det är så, det är så fantastiskt kul när man väl sätter igång.Tanken var att börja det här inlägget med jag är så stolt så jag tror jag spricker, men så slog det mig att det är så otroligt platt. Nu är jag verkligen så stolt att jag skulle kunna spricka, men jag vill inte skriva det. Jag vill beskriva det på riktigt, på ett sätt som får er att förstå. Jag skulle vilja skriva en sång, eller skrika så högt att den ljusa tonen spräcker en glasruta. Jag vill måla en tavla, kasta vatten över en främmande man, designa en stol, köpa en ö eller helt enkelt skapa en symbol som står för min stolthet.

Jag är så jävla stolt! 

Jag har så fantastiska människor i min omgivning som är så framgångsrika att mitt hjärta slår dubbla slag bara av tanken. Idag är jag extra stolt, över dig Frida. För att du verkligen går dina drömmars väg, för att du gör det på precis det vis vi alla förväntade oss. Med succé från början, för att det är så mycket du. För att du inte nöjer dig, för att du skapar och vill. 

Hela vägen in. Jag avundas din talang och ditt mod. 

Men allra mest är jag bara så jädra glad att du är min vän, att jag får vara här och glädjas åt dina framgångar tillsammans med dig. Och framför allt för att jag får vara så stolt att jag nästan spricker! 

Silvergrått med guldkant

Den kan inte ha varit större än 22", den där lilla rackaren som fångade min blick. Jag såg den från långt håll på andra sidan gatan. Jag blev som paralyserad, kunde inte slita blicken, ville se mer av det. Jag sprang över vägen i full fart utan att se mig för. Jag struntade i allt vad trafik innebar, jag ska över och det är nu. 

Med en ivrig hund i koppel tvär stannade jag på andra sidan och struntade fullkomligt i att rycket blev så hårt att armen nästintill gick ur led. Jag kunde inte låta bli att le, det var så himla märkligt hela situationen. Där stod jag, med ljustet från en gatlampa strålandes över mig, med ett fånigt flin tillsammans med en hund. Jag log över att se ljuset från den lilla 22"s tv'n som så prydligt satts upp på köksväggen i hus nummer 3. Blev jag förvånad över husnumret? Nej, inte alls. Vilken skräll tänkte jag ironiskt och skrattade för mig själv. Jag funderade vem som bor där, fantiserade ihop ett äldre par, ett lyckligt par som levt sina liv fullt ut på deras egna villkor. På exakt det vis de själva valt. Jag bestämmer att de är lyckliga. Att de har levt sin dröm, att de lever sin dröm fortfarande.

Jag förstår inte vad jag håller på med, jag svävar iväg i tankarna och kan inte stoppa mig själv. Jag skrattar för att jag är så korkad som står där utanför och hoppas på att det jag fantiserar om finns innanför det vita teglet. Jag inser att jag måste gå, fortsätta framåt. Den lilla jycken i kopplet orkar inte vänta mer, han fryser stackarn. Så vi går, de små öronen reser sig rakt upp när jag börjar skratta igen, mina blå möter de mörkbruna små ögonen. Han är så fin min pojk. 

Jag måste kolla en sista gång, bara en liten blick bakåt. Det vänder sig i magen, en liten ilning som inte riktigt går att beskriva. Och jag ler, ler ler ler. 

Vid köksbordet sitter ett par, med silvergråa hår och blickarna fäst mot köksväggen där den lille rackaren sitter. Hon lutar sig mot hans axel, med händerna knäppta vid kinden. Hon ler. Han ler. 

Jag sätter tusen spänn på att de ler tillsammans åt det nya programmet Drömmen om landet på SVT. Det är Titans produktion, jag har redan sett programmet. Ibland har man förtur på sådant, jättekul, verkligen. Men det räckte med en gång, tv-branschen var inget för mig. Jag vill se program två, men hellre i min egen tv-soffa. Jag kommer le då och tänka på det gamla paret i hus nummer 3. 

Jag tror att hon är jag, i framtiden. 

Jag är lycklig då, jag behöver inte drömma om landet. 

Succéhelg

Om inte det här är mitt kall så vet inte jag. Trivs som en fjäril i natten och leendet vill inte avta när jag tänker på allt som händer och vad som väntar. Jag är verkligen glad för allt som sker, att livet rullar framåt i full fart medan jag fortfarande hänger med. Underbart! Jag önskar att ni var med mig på vägen, lite stöttande och hjälp. Men jag klarar det, tillsammans med de här fantastiska människorna går inte annat. 

Att få min första pin var hur spännande som helst, jag har tagit första steget till Assistant Supervisor och fått den vackra guldörnen som symbol för det. Nu är planen lagd för nästa steg, Supervisor. Och jag ska kämpa för det! 

röda klockan tickar, saften blandas inte ut

Dunkande hjärtan klockan kvart över två.
Absolut, det kan dunka och det kan pumpa. Men det kan svida och det kan hugga av en känsla som så väldigt väldigt gärna vill dyker upp så fort en flaska rött av finaste druva har smekt halsens lena strupe. En kväll fylld av skratt och galenskap, två fina underbara tjejer som med öppna armar sprider sin värme i min famn, som skrattar med mig och åt mig. Som pratar och som lyssnar fastän klockan slagit långt över midnatt. Som nickar och förstår, som svarar rätt fastän det borde vara fel när det röda har tagit kommandot över situationen. Jag undrar och vill fråga, jag förstår inte och vill ha svar. Jag vill fråga dig, men om du inte svarar, vad gör jag då. Jag undrar, jag vill veta varför. Jag vill vet allt och då menar jag precis allt. Om så vinet har kontrollen, om så klockan slagit tre, om så du är i en helt annan värld, så vill jag veta.
När det endast är fyra timmar kvar tills alarmet tjuter, när det endast är fem timmar tills tåget rullar, när det endast är sex timmar tills hjärnan måste vara återställt, då glöder fingrarna. Det krampar och det spritter, jag vill trycka på tangenterna, jag vill få ut det som trycker och som skaver. Helst av allt skulle jag vilja prata, berätta precis allt för dig. Jag vill att du ska förstå, jag vill att du ska veta och jag vill att du ska vilja veta.
Se mig, hör mig.
Känn mig.

Såhär kan man vara när man är glad över att ha tagit viktiga beslut som känns helt underbart i magen!

another heart calls

När det säger stopp så är det stopp. Det finns ingen väg att hanka sig fram på längre när nyckeln till dörren som precis låstes har svalts. Jag kan inte kämpa mer över något som säger emot, kämpa för något som jag inte vill och som hela jag vantrivs med så mycket att magen skriker i falsett över att jag fortsätter utsätta mig själv för samma sak igen och igen. 

Jag har aldrig blivit så påverkad av något tidigare, jag har aldrig förr känt ett sådant krypande obehag som när klackar slår mot de utslitna heltäckningsmattorna, när ventilationers surrande ljud flyter samman med ljudet av fingrar som slår mot tangenter i ett tempo som får pulsen att öka och huvudet att pinas. 

Jag får robotkänsla, jag gör det någon programmerar mig till att göra medan jag själv sitter fast inuti med ett panikslaget bedjande om att få komma ut och säga stopp. 

Det är kallt, smutsigt och armbåge hit, armbåge dit. Det är du och så är det jag, det är aldrig vi. 

Och ja tål det inte, det är så långt ifrån vad jag strävar efter och så långt ifrån en miljö jag vill förknippas med. Det finns inte en chans på miljonen att jag vill låta mitt varumärke spegla det här. 

Jag säger stopp nu, jag vill inte mer.