Silvergrått med guldkant

Den kan inte ha varit större än 22", den där lilla rackaren som fångade min blick. Jag såg den från långt håll på andra sidan gatan. Jag blev som paralyserad, kunde inte slita blicken, ville se mer av det. Jag sprang över vägen i full fart utan att se mig för. Jag struntade i allt vad trafik innebar, jag ska över och det är nu. 

Med en ivrig hund i koppel tvär stannade jag på andra sidan och struntade fullkomligt i att rycket blev så hårt att armen nästintill gick ur led. Jag kunde inte låta bli att le, det var så himla märkligt hela situationen. Där stod jag, med ljustet från en gatlampa strålandes över mig, med ett fånigt flin tillsammans med en hund. Jag log över att se ljuset från den lilla 22"s tv'n som så prydligt satts upp på köksväggen i hus nummer 3. Blev jag förvånad över husnumret? Nej, inte alls. Vilken skräll tänkte jag ironiskt och skrattade för mig själv. Jag funderade vem som bor där, fantiserade ihop ett äldre par, ett lyckligt par som levt sina liv fullt ut på deras egna villkor. På exakt det vis de själva valt. Jag bestämmer att de är lyckliga. Att de har levt sin dröm, att de lever sin dröm fortfarande.

Jag förstår inte vad jag håller på med, jag svävar iväg i tankarna och kan inte stoppa mig själv. Jag skrattar för att jag är så korkad som står där utanför och hoppas på att det jag fantiserar om finns innanför det vita teglet. Jag inser att jag måste gå, fortsätta framåt. Den lilla jycken i kopplet orkar inte vänta mer, han fryser stackarn. Så vi går, de små öronen reser sig rakt upp när jag börjar skratta igen, mina blå möter de mörkbruna små ögonen. Han är så fin min pojk. 

Jag måste kolla en sista gång, bara en liten blick bakåt. Det vänder sig i magen, en liten ilning som inte riktigt går att beskriva. Och jag ler, ler ler ler. 

Vid köksbordet sitter ett par, med silvergråa hår och blickarna fäst mot köksväggen där den lille rackaren sitter. Hon lutar sig mot hans axel, med händerna knäppta vid kinden. Hon ler. Han ler. 

Jag sätter tusen spänn på att de ler tillsammans åt det nya programmet Drömmen om landet på SVT. Det är Titans produktion, jag har redan sett programmet. Ibland har man förtur på sådant, jättekul, verkligen. Men det räckte med en gång, tv-branschen var inget för mig. Jag vill se program två, men hellre i min egen tv-soffa. Jag kommer le då och tänka på det gamla paret i hus nummer 3. 

Jag tror att hon är jag, i framtiden. 

Jag är lycklig då, jag behöver inte drömma om landet.