Jag funderar på silver, men diamant passar dig bättre. Så får det bli.

Ni vet när man har en känsla som man vill förtydliga så mycket som det bara går, när man tar till de allra värsta klyschorna bara för att man verkligen verkligen vill att någon ska förstå vad man känner. Ni vet vad jag pratar om? Utslitna klyschor som bollen är rund och lätt som en plätt, jag skulle kunna skratta tills käkarna hoppar ur led om det är så, det är så fantastiskt kul när man väl sätter igång.Tanken var att börja det här inlägget med jag är så stolt så jag tror jag spricker, men så slog det mig att det är så otroligt platt. Nu är jag verkligen så stolt att jag skulle kunna spricka, men jag vill inte skriva det. Jag vill beskriva det på riktigt, på ett sätt som får er att förstå. Jag skulle vilja skriva en sång, eller skrika så högt att den ljusa tonen spräcker en glasruta. Jag vill måla en tavla, kasta vatten över en främmande man, designa en stol, köpa en ö eller helt enkelt skapa en symbol som står för min stolthet.

Jag är så jävla stolt! 

Jag har så fantastiska människor i min omgivning som är så framgångsrika att mitt hjärta slår dubbla slag bara av tanken. Idag är jag extra stolt, över dig Frida. För att du verkligen går dina drömmars väg, för att du gör det på precis det vis vi alla förväntade oss. Med succé från början, för att det är så mycket du. För att du inte nöjer dig, för att du skapar och vill. 

Hela vägen in. Jag avundas din talang och ditt mod. 

Men allra mest är jag bara så jädra glad att du är min vän, att jag får vara här och glädjas åt dina framgångar tillsammans med dig. Och framför allt för att jag får vara så stolt att jag nästan spricker!