I'll see you soon, world!

Den kanske är osynlig för dig

Någonstans på den här oväntade vägen tappade jag den. Jag kan inte säga när, eller hur, eller riktigt varför. Men under färden tappade jag den dyrbara nödvändiga lusten.
Jag började istället starta varje dag med att känna ett måste.
Jag måste träna. Jag måste vara nyttig. Jag måste göra något viktigt idag. Hela tiden ekade "Du måste.. måste.." innanför pannbenet. Det blev för mycket och för ofta, det tog över. Måstet nockade viljan så hårt mot marken att den tog styrkan med sig i fallet på samma gång. Det slog till så fruktansvärt hårt. Viljan har alltid varit min styrka, det är min motivation. Men ända sedan lusten till att göra något av ren vilja försvann har jag heller inte känt mig stark nog att vara mig själv.
Jag har funderat mycket på det här med att falla, att gå in i en depression och att känna sig svag. Man kan falla synligt, det vet vi alla. Det kan synas på kropp och i beteende. Men kan man falla bara på insidan?
Jag ler, jag jobbar, jag umgås med vänner, jag dricker vin och jag får somna tryggt i min pojkväns famn om natten. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Det är viktiga delar av livet som jag är tacksam för, från djupet av mitt hjärta.
Men jag känner mig inte glad. På riktigt glad.
Jag har tappat min kreativitet och mitt skapande, det som jag älskar. I den kreativiteten fanns jag, det som skapades kom från insidan av det här päronformade skalet. Och jag behövde det, jag behövde få hämta energi ur det.
Jag tittar ut genom fönstret från min källarlägenhet, där marken är precis i ögonhöjd. Jag ser människors fötter vandra förbi, påväg någonstans. Jag fantiserar om vilka de är, vart de är påväg och vilka känslor de har. Jag bestämmer mig alltid för att de är lyckliga, energifyllda och glada. Precis det där som jag längtar efter.
Och bland är det mina fötter som vandrar förbi, på väg till jobbet. Men det som inte syns på det där leende päronformade skalet som vandrar iväg är att det är tomt. Insidan följer inte med. För kvar i fönstret sitter jag och ser på, i väntan på att viljan ska ta sig samman och bli stark nog att ta mig upp dit igen.
Den kanske är osynlig för dig, men inte för mig.
Min depression.

Saknade älskade lilla ängel!

Fin kille. Fin dag. Fin kärlek.