no fear

Jag ser att det gör ont i henne, jag ser hur den glada och sprudlande fina tjejen har trasslat in sig i det som vi kallar kärlek. Hennes vanligtvis lyckliga skratt och vackra leende visar sig inte lika ofta av sig själv längre, man får lirka och dra för att hitta glimtar av glädje i hennes intensiva blåa ögon. Vi är lika hon och jag. Vi är väldigt blåa, godhjärtade och tyvärr alldeles för blinda för att kunna se de fel och brister som vi accepterar. Det är lätt att halka dit, att gråta med ett brustet hjärta i en hel dag för att sedan vara överlycklig  över ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal som kom tre dagar för sent. Det är inte rätt, men vi är för blinda för att se det och låter känslorna styra vår väg istället. 

-Jag slutade med mascara för flera veckor sedan, det är liksom inte värt det längre.

Hon säger det med grötig röst, tårfyllda ögon och ett fram tvingat leende som får mig att vilja krama om henne. Som får mig att vilja berätta att jag vet precis vad hon menar. För jag vet precis hur hon känner, jag ser mig själv så mycket i den personen som hon är, i hur hon hanterar situationer och hur hon bearbetar sina känslor. Jag observerar mycket, jag studerar kroppsspråk och blickar. Det är intressant att se hur tydligt och hur otydligt det kan vara att se och förstå vad som händer i en annan person. Hon är speciell, hon utstrålar något fantastiskt som får en att känna sig lugn men när kärlekens törnar river i  bröstet på henne syns smärtan. Hon gör precis som jag, nyper och vrider försiktigt på huden precis vid nyckelbenet. Det tunna, sköra skinnet blossar snabbt upp och bildar tydliga spår. Spår av förtvivlan och av längtan. Längtan efter ett svar och ett beslut. Jag vet att hon är stark, hon har det i sig. Hon klarar av så mycket mer än hon tror, oavsett vad så kommer hennes fina hjärta alltid vara tillräckligt starkt för att bära henne vidare. Hon tror inte på mina ord idag men när vi står där igen om fem månader, tillsammans vid den utslitna kaffemaskinen så kommer jag gladeligen säga; 

vad var det jag sa. 

Längtar efter den här känslan

Leksands julmarknad

Lekands julmarknad, en solig dag med blå himmel och grönt gräs. Väldigt juligt må jag säga! Men vi är inte bitter, har jobbat i pysselverkstaden med Sara i några timmar. Sara har målat hundra ungar och jag har gjort smällkarameller så fingrarna blöder. Nu dricks det vin på tom mage här, det känns vill jag meddela. Men ikväll ska Legends få sig en omgång! Fortsatt trevlig Lördag kära ni.

kiss me please

livet är ändå rätt gött, det får man nog lov att erkänna.

weheartit

min första videoblogg, tror att det kan bli min nya grej..

ett ord eller två

Jag får hjärtklappning, det pulserar i tinningarna och mina kinder blir blossande röda samtidigt som magen försöker säga mig något när den krampar så hårt att det svider. Det känns inte okej att sakna något som inte finns. Jag borde längta men jag saknar ändå.
Det är så komplicerat, hela jag har blivit så himla komplicerad innanför fasaden. De senaste dagarna har jag tagit in så himla mycket information. Jag har tagit del av andras problem, lagt dem på mina axlar för att lätta deras lite. Samtidigt har jag sopat mina egna känslor ur vägen och låtsats att de inte längre finns. Till en början kändes det okej, det kändes liksom bra att slippa känna mitt eget. Det är så mycket lättare att vara den som lyssnar och den som tar emot än att vara den som öppnar och ger. Jag gör det inte så ofta, inte riktigt så långt in. Tillslut gör det ont. Det trycker på och ömmar så handlöst att ett ynka ord kan knuffa allting mot en ömpunkt som får hela min värld att rasa. Jag bygger upp, rasar ner och får börja om på noll varje gång. Samtidigt finns jag här, jag vill visa att jag finns här och vara en bra vän. Jag har behovet av att hjälpa men jag vet också att mitt största problem är att jag inte vill låta någon annan hjälpa mig, jag nöjer mig på något vis med att ge. Och det är så fel, jag vet det. Men jag förstår det inte. Jag vet det för att hon har sagt det. Hon med det långa mörka håret och de varma bruna ögonen. Hon har sagt det till mig, tusen gånger om. Dagar som dessa behöver jag hennes ord, jag behöver hennes tankar och värderingar när mitt förstånd har rubbats och allt jag tänker förvrängs till det som inte borde finnas. Och till det som faktiskt inte finns. Det är så lätt att vara den där glada tjejen som inte bryr sig om något, som kör sitt race och inte tvivlar för en sekund på den hon är och på det hon väljer. Det är därför jag längtar till veckans slut. Till fredag och till lördag. För då är jag den tjejen. Tjejen som skiter i vilket men som egentligen dövar smärtan med hög musik och umgänge. Jag har blivit så långt ifrån den tjej jag varit och jag vet faktiskt inte hur jag någonsin ska våga bli den jag en gång var igen, den tjejen dög inte i hans ögon längre och kommer aldrig göra igen.
Jag tror att några riktigt fina ord är vad jag behöver idag.
Få mig på fötter och peka åt vilket håll framåt är, för jag har återigen gått vilse.

slänger in ett litet godnattsmile, sov gott mina pärlor!

Har fått dille på tuffa naglar.

Längtan efter Snart.

Jag har aldrig pressat mig själv så mycket och så hårt som jag gör nu. Jag tvingar mig själv att släppa taget om det som stadigt fått mig stående, om det som fått mig lugn och trygg. Presser mig själv psykiskt att ta nya steg fastän bara själva tanken på att ta nya steg gör mig illamående. Det så otroligt jobbigt att ständigt bära på vikten av den press som jag faktiskt tvingar på mig själv. Det är jobbigt att bära på viljan av att våga när psyket är så ostabilt att varje uns av tecken på en känsla rubbar balansen totalt. Den stabilitet som jag lyckats byggt upp inombords på dessa månader rivs ner till grunden igen så fort en obekant känsla fyller min kropp. Jag blir förvirrad och obekväm. Jag förstår inte riktigt vad som är på riktigt, om det bara är själva tanken som spelar mig ett spratt eller om det är så här jag är och kommer känna inför varje liknande situation. Jag betraktar mig själv från ovan, håller tummar och tår för att den förvirrade jenny jag ser ska ta rätt beslut, inse vad som händer och inte tro eller hoppas på den lilla känslan som spökar i kroppen. Det är bara tanken, den är liksom spännande på något vis. Jag ser på mig själv och hoppas att jag ska våga, att jag ska komma att bli en sådan stark person som jag drömmer om att vara. Snart hoppas jag. Snart.

jättekul tågresa, verkligen..

Typ lite så här känner jag nu..

Vink vink

Fridelin tog sig en omgång i kalufsen idag, de blev två nya färger. Tro det eller ej men jag tog ett beslut och chansade faktiskt. Det är min svagaste punkt här i livet, att ta beslut. Ångest framkallande till tusen. Det är ovant och just nu trivs jag inte alls i det här men förhoppningsvis känns det bättre i morgon.

Och jag är hemma, andas Söderhamnsluft och lyssnar till hälsingemål. Jag njuter i familjens sällskap och längtar så ofantligt efter mina fina tjejer som jag får träffa snart. Jag blir liksom hög på alla dessa små kickar som livet bjuder på. Jag blir för tusan alldeles skakig bara av att veta att jag ska få äta mormors mat i morgon, det är ren lycka det. 

Och jag har huvudvärk. Mindre lyckat. Mycket huvudvärk på kort tid nu, inte bra, inte bra. 

Likt månskimret av en himmelsk drog

Tillbaka i tomheten. Uh, det är vemodigt att släcka lamporna och krypa ner ensam igen efter flera underbara dagar i en proppfull stuga med fantastiska vänner. Det fick mig att aldrig vilja sova ensam igen, det svider sådär smärtsamt i magen igen som det gjorde för några månader sedan. Skillnaden denna gång är att jag kan känna svedan med ett leende på läpparna. Jag ler åt att jag kan känna igen och att jag inte längre sörjer över det som längre inte finns. Jag ler åt att jag kan se framåt istället för bakåt och jag ler åt att jag vill. Jag vill framåt och jag vill hitta dit. 

Ja suckar ofta, jag suckar för att det blir fullt i ända nerifrån magen och upp i halsen. Luften liksom stockar sig och jag måste dra djupa suckar för att inte kvävas. Jag längtar efter något, jag kan inte sätta fingret på vad det är vilket gör att det blir tungt. Hon drar långsamt sina fingrar genom mitt hår när frågan dyker upp, "Visst är du förhållande-typen" Hon ställer frågan i ett påstående, hon vet redan att jag kommer nicka. Det hörs och det syns på hela mig. Jag behöver någon att klamra mig fast vid och hålla handen på. Efter den här resan vet jag det ännu mer, det bara är så och det finns inget jag kan göra åt det. Närhet är så himla fint. Och jag vill ha den nu. 

Det är vackert i Sälen idag

Vi har det bra, vi här uppe i sälen.

Lollo lökar

Uppisarna har installerat sig i Sälen, piecearna är på och kokerskorna i köket. Tacos på menyn och Lollo lökar i köket. Jag har det ta mig fasen bra nu!

Trillingar. Så likt så det nästan är sjukt..

Men näe, nu...

JÄVLA *****! Självklart, oturen förföljer mig och inget verkar vilja gå i rätt riktning överhuvudtaget. Jag är fortfarande utan internet, jag har skällt och kämpat. Idag fick jag veta att mitt modem är borttappat... och att de inte har ett modem att skicka till mig. Jag blir så less. Less less less. Jag har tenta på fredag och miljarder grejer att lära in, tre projekt att få ihop, engelska läxor och en Sälenresa som väntar i helgen. Hur satan ska allt hinnas med? Utöver det här så ligger fortfarande Lia-tyngden på mina axlar och blir tyngre och tyngre..

Och just det, det blev kanske lite väl stor uppståndelse över bilden nedanför. Det vill säga om mina tuttar av någon anledning. Mejl, meddelande, kommentarer och telefonsamtal. Ja kära vänner, vi har konstaterat att det är min tröja som gör det, så nu kan ni pusta ut. Dom har alltså inte växt och jag har definitivt inte gjort dem, det är inte riktigt vad jag får i CSN liksom! 

Jag avslutar med att berätta att jag åtminstone blev godkänd på min första tenta, det gjorde gott i magen i alla fall. 

puss puss puss

Mega puss till er som läser min blogg trots att jag inte uppdaterar. Idag ska jag skälla på telia som aldrig skickar tillbaka mitt internet så förhoppningsvis får jag tid att blogga igen snart. För övrigt längtar jag hem så det kryper i hela mig. 

Halloween i Leksand, jag var söt. Riktigt söt faktiskt..