Likt månskimret av en himmelsk drog

Tillbaka i tomheten. Uh, det är vemodigt att släcka lamporna och krypa ner ensam igen efter flera underbara dagar i en proppfull stuga med fantastiska vänner. Det fick mig att aldrig vilja sova ensam igen, det svider sådär smärtsamt i magen igen som det gjorde för några månader sedan. Skillnaden denna gång är att jag kan känna svedan med ett leende på läpparna. Jag ler åt att jag kan känna igen och att jag inte längre sörjer över det som längre inte finns. Jag ler åt att jag kan se framåt istället för bakåt och jag ler åt att jag vill. Jag vill framåt och jag vill hitta dit. 

Ja suckar ofta, jag suckar för att det blir fullt i ända nerifrån magen och upp i halsen. Luften liksom stockar sig och jag måste dra djupa suckar för att inte kvävas. Jag längtar efter något, jag kan inte sätta fingret på vad det är vilket gör att det blir tungt. Hon drar långsamt sina fingrar genom mitt hår när frågan dyker upp, "Visst är du förhållande-typen" Hon ställer frågan i ett påstående, hon vet redan att jag kommer nicka. Det hörs och det syns på hela mig. Jag behöver någon att klamra mig fast vid och hålla handen på. Efter den här resan vet jag det ännu mer, det bara är så och det finns inget jag kan göra åt det. Närhet är så himla fint. Och jag vill ha den nu.