ett ord eller två

Jag får hjärtklappning, det pulserar i tinningarna och mina kinder blir blossande röda samtidigt som magen försöker säga mig något när den krampar så hårt att det svider. Det känns inte okej att sakna något som inte finns. Jag borde längta men jag saknar ändå.
Det är så komplicerat, hela jag har blivit så himla komplicerad innanför fasaden. De senaste dagarna har jag tagit in så himla mycket information. Jag har tagit del av andras problem, lagt dem på mina axlar för att lätta deras lite. Samtidigt har jag sopat mina egna känslor ur vägen och låtsats att de inte längre finns. Till en början kändes det okej, det kändes liksom bra att slippa känna mitt eget. Det är så mycket lättare att vara den som lyssnar och den som tar emot än att vara den som öppnar och ger. Jag gör det inte så ofta, inte riktigt så långt in. Tillslut gör det ont. Det trycker på och ömmar så handlöst att ett ynka ord kan knuffa allting mot en ömpunkt som får hela min värld att rasa. Jag bygger upp, rasar ner och får börja om på noll varje gång. Samtidigt finns jag här, jag vill visa att jag finns här och vara en bra vän. Jag har behovet av att hjälpa men jag vet också att mitt största problem är att jag inte vill låta någon annan hjälpa mig, jag nöjer mig på något vis med att ge. Och det är så fel, jag vet det. Men jag förstår det inte. Jag vet det för att hon har sagt det. Hon med det långa mörka håret och de varma bruna ögonen. Hon har sagt det till mig, tusen gånger om. Dagar som dessa behöver jag hennes ord, jag behöver hennes tankar och värderingar när mitt förstånd har rubbats och allt jag tänker förvrängs till det som inte borde finnas. Och till det som faktiskt inte finns. Det är så lätt att vara den där glada tjejen som inte bryr sig om något, som kör sitt race och inte tvivlar för en sekund på den hon är och på det hon väljer. Det är därför jag längtar till veckans slut. Till fredag och till lördag. För då är jag den tjejen. Tjejen som skiter i vilket men som egentligen dövar smärtan med hög musik och umgänge. Jag har blivit så långt ifrån den tjej jag varit och jag vet faktiskt inte hur jag någonsin ska våga bli den jag en gång var igen, den tjejen dög inte i hans ögon längre och kommer aldrig göra igen.
Jag tror att några riktigt fina ord är vad jag behöver idag.
Få mig på fötter och peka åt vilket håll framåt är, för jag har återigen gått vilse.