Längtan efter Snart.

Jag har aldrig pressat mig själv så mycket och så hårt som jag gör nu. Jag tvingar mig själv att släppa taget om det som stadigt fått mig stående, om det som fått mig lugn och trygg. Presser mig själv psykiskt att ta nya steg fastän bara själva tanken på att ta nya steg gör mig illamående. Det så otroligt jobbigt att ständigt bära på vikten av den press som jag faktiskt tvingar på mig själv. Det är jobbigt att bära på viljan av att våga när psyket är så ostabilt att varje uns av tecken på en känsla rubbar balansen totalt. Den stabilitet som jag lyckats byggt upp inombords på dessa månader rivs ner till grunden igen så fort en obekant känsla fyller min kropp. Jag blir förvirrad och obekväm. Jag förstår inte riktigt vad som är på riktigt, om det bara är själva tanken som spelar mig ett spratt eller om det är så här jag är och kommer känna inför varje liknande situation. Jag betraktar mig själv från ovan, håller tummar och tår för att den förvirrade jenny jag ser ska ta rätt beslut, inse vad som händer och inte tro eller hoppas på den lilla känslan som spökar i kroppen. Det är bara tanken, den är liksom spännande på något vis. Jag ser på mig själv och hoppas att jag ska våga, att jag ska komma att bli en sådan stark person som jag drömmer om att vara. Snart hoppas jag. Snart.