another heart calls

När det säger stopp så är det stopp. Det finns ingen väg att hanka sig fram på längre när nyckeln till dörren som precis låstes har svalts. Jag kan inte kämpa mer över något som säger emot, kämpa för något som jag inte vill och som hela jag vantrivs med så mycket att magen skriker i falsett över att jag fortsätter utsätta mig själv för samma sak igen och igen. 

Jag har aldrig blivit så påverkad av något tidigare, jag har aldrig förr känt ett sådant krypande obehag som när klackar slår mot de utslitna heltäckningsmattorna, när ventilationers surrande ljud flyter samman med ljudet av fingrar som slår mot tangenter i ett tempo som får pulsen att öka och huvudet att pinas. 

Jag får robotkänsla, jag gör det någon programmerar mig till att göra medan jag själv sitter fast inuti med ett panikslaget bedjande om att få komma ut och säga stopp. 

Det är kallt, smutsigt och armbåge hit, armbåge dit. Det är du och så är det jag, det är aldrig vi. 

Och ja tål det inte, det är så långt ifrån vad jag strävar efter och så långt ifrån en miljö jag vill förknippas med. Det finns inte en chans på miljonen att jag vill låta mitt varumärke spegla det här. 

Jag säger stopp nu, jag vill inte mer.