Så mörkt och stilla. Tomt. Så tomt att det hade kunnat eka när jag provade en försiktig liten ton där jag gick ensam längs den vältrampade gången.
Så vackert öde mitt i ett cirkulerande hav av ljus, från gatlyktor och hus. Där i mitten ligger den snötäckta gropen, den omtalade gropen som bjuder på ett fartfyllt midsommarfirande men som en sen kväll som denna bara finns där helt tom och öppen. Det går inte att låta bli att undra hur himlen skulle uppfattas där nerifrån, liggandes på rygg i krispig snö.
Det är precis så fantastiskt som jag föreställt mig. Himlen vidgar sig och ger mig mer än jag hoppats på, stjärnorna leker med mig när jag beskådar deras glimmer. Jag kan inte uppfatta om de faktiskt rör på sig eller om det är min brist på sömn som påverkar min flackande blick. Jag hoppas att de rör på sig, det blir mer spännande så. Ensamheten kändes plötsligt inte så farlig längre, den kändes trygg trots att kylan börjat tränga sig in under skinnet. Och ljudet från flaggans slag i vinden påminde om den lilla vita stugan på den gröna gräsplätten. Jag log lite och lät tårarna rinna av sig självt. De rinner av lättnad, frustration, av rädsla och av vilja. Samtidigt som jag ler åt att jag har lättat mitt hjärta en del.
När själen känner sig mätt av frihet fortsätter jag proppa mig full av energi på en av skolgårdens gungor, ända tills jag mår illa av farten, av tankarna och av stjärnornas effekt.
Min stjärt är alldeles kall. Nu går jag hem.
Jag är fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar