Men det var inte den kroppsliga värmen som fick mina rödrosiga kinder att blossa ännu mer, det var inte hans hand runt min midja som fick min kropp att knottras av välbehag.
Jag såg din blick. Du såg min.
Det gick fort. Alldeles för fort för att jag ens kan förstå det.
Ibland är jag stark, bland är jag svag. Ibland ligger jag på ytan och stöter bort allt som försöker hitta in, ibland står jag där med ett öppet bröst och låter någon se det lilla pumpande hjärtat utan att bry mig om att det blottas. Men det var länge sedan jag öppnade. Eller, ända tills alldeles nyss var det länge sedan.
Jag börjar tro att mitt hjärta är stöpt i samma form som min kropp, lite kurvor här lite kurvor där. Man vet liksom inte vart man hamnar vid nästa krön. Det har sin charm men det är lättare att hantera handen runt kärlekshandtagen än känslorna som grabbar tag om hjärtat. Med handen på mitt bröst så vet jag vart han hamnar vilken riktning han än väljer, men där inne är det lite mer komplicerat. Jag har ingen koll på vägen runt, vägen in, vägen ut.
Jag låter honom utforska, öppna nya dörrar som jag aldrig vågat låsa upp tidigare. Ibland får han backa, gå tillbaka och prova nästa krön. Ibland får han inte komma längre än så. Får ingen chans att prova en annan väg.
Med dig var det annorlunda.
Det skrämde mig lite. Kanske skrämde det dig också.
För dig var alla dörrar öppna, jag vet inte om du såg. Men jag gav dig chansen att välja vilken väg du vill, inte bara en gång. Jag blev chockad över mig själv, att jag tillät mig själv att stå där öppen i regnet och vänta. Du tog det i din hand, kände lite på det. Böjde på dina långa maskulina ben och släppte det mot den blöta asfalten. Lät det rulla iväg.
Jag sprang efter och plockade upp det, satte det på plats och låste dörrarna.
Nu sitter det där, allt är som vanligt igen.
Om än lite smutsigare än innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar