shake it

Pulsen ökar, flåset börjar komma igång. Det är sådär härligt tungt i låren och vaderna ömmar i varje steg som stöter mot den snötäckta gatan. Det går inte att undvika den blöta snön som piskar mot kinderna och inte heller den isande kylan som tränger sig in genom det alldeles för tunna tyget.
Jag springer. Och mörkret skrämmer mig men gatlyktornas varma ljus gör mig lugn. Men jag blir jagad för varje steg jag tar, av skuggan iförd sin svarta klädsel. Vi tävlar, jag och den. Och jag gillar inte hur den leker med mig, hur den springer om mig för att sedan försvinna och sedan sakta smyga sig upp bakom ryggen för att återigen springa förbi mig. Jag tar i, och jag kämpar. Blir nöjd för varje gång den försvinner snabbare, ju mer jag tar i desto mindre leker den med mig. Varje försvinnande känns som en vinst. Gång på gång.
Så inser jag att den svartklädda figuren är en illustration av dig. Det är så uppenbart hur lika ni är och hur lik den här bilden är av dig och mig. Om jag står här, där du inte syns, då hörs du inte. Då finns du inte. Om jag tar två steg fram så kommer du smygandes tillbaka, du snuddar vid mig och går förbi. Om jag backar bakåt igen, så backar du förbi och försvinner igen. Och så fortsätter det, du leker precis på samma sätt som den svartklädda skuggan gör och jag gillar det fortfarande inte. Ju fortare jag springer, ju mer vinner jag över dig. Jag blir triggad, vill inte låta dig slinka förbi så där enkelt som du alltid gör. För det är sådan du är, du ler och blinkar lite, charmar och glider sedan förbi oberörd och låter någon annan sopa ihop det trasiga som du lämnar kvar.
Jag provar platsen där vi möts. Det finns en punkt där vi står precis bredvid varandra, jag och skuggan. Jag och du. Det är en linje så hårfin att om blåsten skulle ta i för hårt så svajar någon av oss över. Jag kan inte låta bli att undra hur det skulle vara att alltid stå på den här punkten, vem du skulle vara då och om du skulle vara lika svart som nu. Det är en punkt som aldrig skulle fungera, som aldrig skulle vara ren om både du och jag stod där. Jag börjar springa igen, över den orörda snön och sneglar bak för att se om den fortfarande är med. Jag skymtar avtrycken efter min mönstrade skosula, jag blir irriterad. Irriterad över att inte veta om det är jag som lämnar spår eller om det är du. Får en känsla av att vilja springa tillbaka och täcka över vartenda ett, jag vill inte att du ska lämna spår som leder till mig. Jag vill inte att  dina spår ska fastna vid mig och jag vill inte att du ska ha den effekten på mig, för jag vet inte hur jag ska sudda ut dem. Men det jag vill att du ska veta, det är att jag inte är en av dom. Jag är lika mycket din skugga som du är min. Och vem vet vart jag väljer att stå nästa gång.