Jag ska berätta hur

När det har lagrats 11 inlägg i utkastet för att tyngden av värdet i texterna har varit så blottande och utelämnande att jag inte ens vågat publicera dem, då har jag krupit undan och inte riktigt orkat med. Jag ska berätta vad som ligger tungt på mina axlar. Ni ska få vet hur..

Hur frustrerande det har varit att inte få känna och uppleva de förväntningar som jag så intensivt har byggt upp under en kortare tid. Och hur kämpigt det har varit att låta viljan övervinna rädslan i kampen om att våga. Ännu hårdare har det varit att behöva inse att det är min egen rädsla över att vilja nå nya mål som har hindrat mig från att leva ut och faktiskt uppleva de förhoppningar som jag målat upp. Hur illa det har känts över att tro att allt har blivit ett misslyckande, hur sårande det har varit över att känna sig otillräcklig och malplacerad i sin egen historia. Hur odugligt det känts att behöva svara inget på frågan om vad jag besitter för talang, när en av mina största drömmar faktiskt är att kunna utveckla en talang. Men det är otroligt svårt att utveckla något som inte finns. 

Hur oväntat en längtan efter att ha tio bollar i luften på tio olika ställen samtidigt har kommit att smyga sig in och låtit paniken över att känna sig fast på en och samma plats att lägga sig som en svidande ångest i magen. Panik som har fått mig att resa Sverige runt bara för att inte behöva sitta fast, bara för att inte låta ångesten svida ännu mer. Att sova i en ny säng varje helg har på någotvis blivit räddningen till att inte fastna. Till att inte brista. 

Hur fantastiskt det har varit att känna känslan över att funnit en vän som verkligen känner att jag förstår och att jag finns här för henne. Att få höra så fina saker om sig själv som hon så vacker har sagt till mig har varit psykiskt jobbigt. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska hantera det, att få beröm och få respons är något man ytligt kan lägga på axeln och tacka för. Men att låta det komma hela vägen in, att faktiskt känna att det landar där inne av sig självt har varit alldeles nytt och väldigt omtumlande. Men samtidigt precis så fint att jag velat gråta flera gånger om. Hur jag precis har insett att min vän-lista har utökats med en hel skara av Thereseor, och att där finns en guldklimp som lyser så mycket mer än de andra. En guldklimp med en charmig glugg som jag håller varmt om hjärtat. 

Hur hjärtskärande det var att läsa meddelandet som min underbara vän skickade, hur hon kan tro att hon behöver mäta sig med någon annan för att vinna ett hjärta. Min energi går åt till att hysa agg mot han som inte kan se det hjärta av guld som hon bär på, som hon så gärna vill låta honom röra. Men han är inte värd ens ett hårstrå från hennes röda längder så länge han inte kan se det blodröda guldhjärtat i henne. Jag önskar att hon kunde se det, att hon kunde förstå att hon inte behöver mäta sig med henne. Samtidigt som jag förstår henne, jag förstår henne för jag heller inte kan mäta mig dom. Och det gör på någotvis ont, trots att där ingenting finns. 

Det är så här mina känslor har pendlat mellan glädje och sorg. Jag har varit glad och ledsen omvartannat och det har varit lite kantigt och trasigt här och var. Jag har kippat efter andan många gånger och puttat mig själv över kanter för att få känna att jag fortfarande lever. Jag blev rödhårig i hopp om att känna glöd, men saknar mitt blonda varje dag. Förändringar har alltid varit svårt för mig och så även den här gången.