Jag står på en av de fyrkantiga stenplattorna, precis vid trottoarkanten intill en äldre dam i rödkappa. Jag ser hennes mörkgråa vinterkängor i ögonvrån, hur hennes mörkgröna kjol följs av vinden och lindar sig runt hennes smala ben. Men min blick är fäst på den slitna tågrälsen. Och jag tänker. Jag känner hur jag tänker, men kan inte urskilja vad det är som ligger i bakhuvudet och gror. Jag står där, ser hur vagnar kommer och åker. Med blicken fäst på samma punkt ser jag hur damen i de mörkgråa kängorna byts ut mot en man i vita sneakers och beiga chinos.
Jag känner mig så full av energi, av tankar och idéer men ändå så tom och trött. Mina ben känns som bly, blicken orkar inte ta in mer, håller sig fast. Jag bara står där, tom och ensam bland alla dessa människor. Jag hör ingenting. Min allra bästa musik stänger ute det som händer runtomkring, men jag kan inte hör orden de sjunger.
I tjugofem minuter har jag låtit vinterkylan bita mina kinder och låtit vinden frysa mitt annars varma blod. I tjugofemminuter har jag låtit vagnarna åka utan att kliva på. I tjugofem minuter har jag tänkt på något som jag inte minns att jag tänkt. Jag får en känsla av att vilja gråta, men där finns inga tårar. Där finns inget att gråta över.
Jag känner mig som en vinnare som ändå förlorat. Jag känner mig närvarande men ändå så långt borta.
Jag känner mig glad men ändå så ledsen. Jag känner mig stark men ändå så svag. Jag känner mig lycklig men ändå så tragisk.
Jag saknar mycket, längtar ofta och hoppas alltid. Tror alltid det bästa och vill så mycket att hjärtat gör ont och hjärnan tappar fokus. Jag blir så exalterad över det jag vill att jag glömmer bort vad det är jag egentligen vill. Jag glömmer bort vad jag har, vad som är viktigt och vad som faktiskt betyder något för mig.
Då hamnar jag där. På en stenplatta, ofokuserad, vilsen och tom.
I väntan på att orka. Orka kliva på nästa vagn som kommer ta mig dit jag ska. Framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar