Jenny 2.0 eller 3.0

Och så vandrade jag där igen.
Med alkoholen värmandes i blodet, på samma gator, i samma skor. Utan leende, utan glädje.
När jag först kom hit, till den här platsen, den här staden och de här människorna, då var jag slagen sönder och samman som allra mest. Mitt hjärta hade slutat slagit, där fanns ingen glans i ögonen och heller inget hopp att hålla fast om.
Här började jag om från den djupaste, mörkaste botten och byggde en ny version av mig själv. En, vad jag trodde då, bättre version av Jenny. Orädd, framåt, spontan. Allt jag tidigare inte var.
Det var ju rätt kul att dricka för många drinkar och vingla på höga klackar från efterfesten klockan 05 med nyfunna vänner som skrattade lika högt som jag. Så blev det till en vana, en rutin när veckan tog slut. Jag hittade en annan typ av glädje än den kärlek jag tidigare värderat över allt annat, den kärlek jag valt i första hand alla dagar i veckan.
Jag upptäckte attraktion, att jag för första gången var fri att känna något nytt med all rätt. Framför allt öppnades en ny värld när jag tillät andra att attraheras av mig, när jag tillät mig själv att vara fin i någon annans ögon. Lika fort som utelivet blev en vana, lika fort blev män en del av den här versionen av mig. Och som det har påverkat mig, jag får rysningar över ryggen av att tänka på det. Det har skadat och förgyllt, varit det bästa och det sämsta. Det har fått mig att skratta och gråta om vartannat. Och jävlar vad lycklig jag har varit många gånger.
Men när jag vandrade där igen, på samma plats, på samma gator efter två månader, så slog det mig. Vad fort tiden går och vad fort man upptäcker något nytt och inte längre förgylls av det gamla. När jag vandrade hem utan leende och utan glädje insåg jag hur nära jag än en gång är att bli en annan version av mig själv. Jag insåg också hur mycket jag längtar efter att få vara den person jag fick en försmak av på de två månaderna som en annan stad, andra människor och andra känslor tog hand om mig. En annan plats där jag ännu en gång vågade trivas. Vågade vara glad, helhjärtat.
Jag är så otroligt tacksam och glad över de två åren som Leksand har varit min fristad, tacksam för hur allt som skett runtomkring mig har format mig till den jag är just idag. Jag är glad att jag fick göra min tonårsrevolt här fem år försent och för att mina okunskaper fick bli kunskaper här så att jag idag kan känna mig mogen och beredd. För i takt med att alkoholens värme svalnade på Leksandsgator, lika fort svalnade ron över att vara här. Jag är nyfiken igen, jag vill tillbaka till den nya platsen som lockar mig. Jag känner mig färdig här.
Jag är klar och jag är redo.