typ aldrig mer

Just det, aldrig mer. Aldrig igen.
Dimman lägger sig för ögonen och jag sitter på en bänk. Tillsammans med tre tjejer, en kille och en äldre dam med rött kortklippt hår och matchande fyrkantiga glasögon. Vi sitter på den här bänken, det är ett slitet grått bord med två bänkar på vardera sida, här sitter vi och betraktar två runda föremål som ingen av oss tidigare sett. De är vita och hårda. Den blonda tjejen mitt emot mig höjer plötsligt ögonbrynen, fäster blicken i den äldre damen och de nickar mot varandra i samma ögonblick som det börjar falla vita runda föremål från himlen. Jag ser att de skriker något, men jag hör inte. Jag ser att paniken tar över i dem alla och jag ser hur de springer. Men inte jag. Jag har tappat något under bordet, något som jag verkligen måste hämta innan jag kan springa. Jag blickar upp och ser hur den blonda tjejens läppar formar mitt namn, sakta om och om igen. Min värld går i slowmotion, jag förstår inte. Sekunderna går och jag ser längre inte mina kamrater, jag ser heller inga vita kulor falla från himlen. Jag drar en liten suck och reser mig upp för att börja gå i den riktning de andra sprungit. En på axeln, en på låret. Det svider. Som om någon skär små jack i min hud. De vita kulorna faller igen och jag springer. Jag tar mig ur den tryckande bubblan som varit runt mig, jag hör igen. Det är så högt att jag måste hålla mina händer för öronen när jag springer. Jag hör mina andetag, snabba men tunga. Gräset är mjukt under mina fötter, kvistarna knastrar längs mina vrister och mina nakna ben svider av kylan, trodde jag. Där står hon, i en röd liten stuga mitt i skogen. Där är de allihopa. De gråter och jag springer. Nästan där. Jag känner ruset av lyckan att vara där, av att komma in. Jag ler när de ser mig. De ler tillbaka när de ser mig i ögonen. Den blonda tjejen ler men inte länge, hon sänker blicken. Ögonen blir större, pupillerna smalare och hon backar. Jag följer hennes blick ner mot mina nakna bleka ben. De är röda, röda av blod som sipprar ur de svidande hålen. Det rinner, nästan forsar blod ned för mina ben. Jag mår illa.
Jag har legat i fosterställning på soffan sedan jag landade här som ett slakt efter dagens skolgång. Det är alltså tre och en halv timme sedan och jag har varit vaken i exakt 22 minuter nu. Det rör sig i magen, det mullrar likt åskan och frossan smyger sig ut i varje liten hårsäck som får hårstråna att ställa sig upp. Jag ska aldrig äta Max-mat igen. Aldrig någonsin.
Jag mår skit, jag vill kräkas.