Ibland tar det stopp. Ibland blir det för jobbigt att vistas där man vanligt vis andas bättre än någon annan stans. Min blogg har blivit en sådan plats. Här kliver jag in i mig själv, här samlar jag mitt liv i små bitar för att lätta på tyngden av alla intryck, händelser och känslor. Det är så otroligt viktigt att hitta sitt eget sätt att ventilera sig. Jag skapar och jag skriver. Jag tror mitt skapande hjälper mig mer än det jag skriver, men att sätta ord på något som hänt eller känns är en fantastisk lättnad. Så fort orden har blivit skrivna, så fort känslorna har fått en förklaring, då lämna jag det. Jag vet att det finns här, det finns fortfarande i mig men jag låter min plats här få förvara det tills jag behöver det igen. Jag låter bloggen ta hand om det jag inte orkar bära på mer och lämnar plats åt allt det nya som väntar bakom nästa knut.
Men ibland tar det liksom stopp. Ibland gör det ont att vara här, att skriva här. Det är tungt att vara här för jag vet att hela jag finns här, allt jag gläds åt och allt jag såras av. Jag tänkte att jag skulle berätta det för er, så att ni förstår varför bloggen dör ibland.
Jag älskar den här platsen, men just nu är det tungt att vara här.
be patient with me
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar