sooner or later it's over

Jag försöker finna ro i allt vad ensamhet innebär. Men jag har aldrig riktigt varit här, i ensamheten. Jag var så ung när jag rusade in i ett förhållande som höll i över fem och ett halvt år. De åren har tagit mig hit där jag står idag. Jag var fjorton år, nästan femton och det var precis i den åldern som jag började känna livslusten på ett helt annat sätt. Jag ville ut och se vad världen var för något, om det så handlade om att ta bussen in till stan eller ta cykeln över till andra sidan bron. Jag ville se, uppleva och på något vis slita mig lös från tryggheten som fanns hemma i mitt gamla flickrum, tryggheten som fanns hemma på samma gamla gator. Kärleken blockerade mig, den smög sig in mitt i min nyfikenhet och fyllde mig av känslor som jag aldrig förut kommit i kontakt med. Jag hade heller aldrig känt de känslor som han fick mig att känna. De känslorna kom att bli min nästa trygghet, han blev min trygga punkt i livet. Och jag var nöjd, mer än nöjd över att få vara någons, att få bli älskad av någon som jag älskade tillbaka. Så jag behövde inte längre min nyfikenhet på livet. Jag sökte mig inte bort från min hemstad, jag hade ingen längtan efter att lämna och utforska världen längre. När jag behövde ha min egen tid landade jag i hans famn, när jag ville vara ensam var jag med honom, för han och jag var vi. När jag ville gråta ville jag göra det hos honom. När jag var arg ville jag stänga in mig med honom. När jag var glad ville jag skratta med honom. När nattens mörker lagt sig ville jag somna bredvid honom. När mina drömmar gick i uppfyllelse vill jag hålla hans hand. Förstår ni vad jag menar? Jag var aldrig ensam, på riktigt.

När den där tryggheten plötsligt inte längre finns här så hamnar jag där igen, känslomässigt på samma plats som för fem och ett halvt år sedan. Det är plötsligt okej att vara nyfiken på världen igen, på nya platser och på nya människor. Jag har fått chansen att fortsätta min nyfikenhet på livet igen, men denna gång gör den mig otroligt förvirrad och fullständigt vettskrämd. Innan jag visste hur det var att vara ett med någon så visste jag inte hur den tryggheten kändes, jag visste inte hur det var att möta världen med någon hand i hand. Jag var inte rädd för att vara ensam, för att bara vara jag. Idag är jag rädd, rädd för att inte hitta vägen på egen hand, rädd för att inte kunna hålla mig på vägen utan någon i min hand. Jag klarar det, jag vet att jag kan klara det på egen hand. Jag ska bara finna ro i att på riktigt vara ensam först. 

Det är svårt och det är sorgligt. 

Vet ni vad jag saknar allra mest. Handen som lätt stryker över kinden precis som om den alltid varit menad att göra det. Den ömma kyssen mot pannan, precis som om den alltid varit menad att beröra just där. Den varma blicken från de vackra ögonen som säger att allt är okej, precis som om de var menade att skölja ett lugn över mig. 

Det kallas trygghet och det kallas kärlek.