take it or leave it

Jag blev tillsagt att sluta sörja, att sluta sörja här i bloggen för att det upprör och förtvivlar. Men jag måste. Jag måste få sörja i min egen dagbok. Det är här jag skriver, det är här jag avlastar det jag inte klarar av att bär på. Jag kommer aldrig klara mina studier annars, jag kommer aldrig klara av att vara mig själv annars, jag kvävs. Jag måste få göra det, det måste få vara okej att göra det.  "Hela världen har inte gått under, du har hela livet framför dig och du har bara dig själv att tänka på, det är så lätt."  Men är det en orsak till att jag inte får sörja? Är det en orsak till att det jag känner inte är smärta och sorg? För mig kanske det är det och det är inte rättvist att någon annan kallar det för trams. För det här är mitt hjärta och det här är mina känslor. Jag kommer kanske möta sorg och smärta längre fram i livet, då kanske den här sorgen inte längre kommer kallas för just sorg. Men idag gör den det. Igår gjord den det och varje dag ända tills allt känns okej igen kommer detta vara min sorg. Om ni inte klarar av det här, läs då inte min blogg. Jag har aldrig bett er att läsa min dagbok men jag har lämnat den öppen för er att läsa om ni vill. När jag skriver här skriver jag för min egen skull. Jag har svårt att berätta och prata om det som känns, det här hjälper mig att berätta när jag inte kan uttrycka mig verbalt. Det är okej, det måste det vara.