how to save

Jag kan andas igen. För första gången på länge kan jag låta lungorna fyllas av hälsingeluften utan att det skär i hjärtat och krampar smärtsamt i magen. Jag kan låta solen värma min ryggtavla och låta dammet från gruset kittla i näsan.

Det är okej igen.

Idag kan jag se på det rosa martiniglaset som jag fick den kvällen för ett år sedan. En kväll som satte sina spår och som länge har gjort ont långt långt inne. Att tjugoårsfirandet blev ett enda stort fiasko och mer smärtsamt än glädjande gör inte längre någonting, mitt tjugoettårsfirande väger upp och vinner med hästlängder. Det får mig glad, det får mig att tro, att inte vara rädd, att hoppas, vilja och längta. Det blir alltid bättre, jag vet det nu. Det tar tid och man får jobba hårt. Man är svag och man är stark, det pendlar upp och ner, man svajar vid kanten men lutar tillbaka och trampar sig stadigt fast igen när man någonstans på vägen hittar det som läker, något som syr ihop det som spruckit upp och baddar de infekterade såren som gång på gång varfylls av smuts som tränger sig in. 

Idag är jag stark, men magen svider av oro för han och för hon. Han som tror att han smutsar ner mig om han släpper in mig, han som kämpar med ett mörker jag inte förstår mig på, ett mörker som jag inte är rädd för att stå vid hans sida i. Jag vet att han kämpar, och det tvinnar sig i bröstet när jag ser de sorgsna bruna ögonen. Jag kan inte låta bli att vilja hålla hans hand, trots att jag vet att han är stark. Precis lika stark som hon, den fina tjejen som kämpar i ett annat typ av mörker. Ett mörker som jag förstår mig på och som jag delvis fortfarande springer genom. Hon släpper in mig, hon vet att jag finns här men jag oroar mig varje dag, det pendlar så fort mellan trygghet och panik. 

Ibland hinner jag inte med, men idag har jag kontroll. 

Idag är jag här.