tears for fears

Man ska le medan man kan, men också gråta när trycket ligger på. Jag har alltid gråtit över allt och ingenting. När det har gjort ont och när jag sprungit i motvind, när det har pirrat och när glädjen har pyst ur öronen på mig. Tårar är en känsla vi kan ta på, det fascinerar mig.  Alla de tusentals ord vi använder för att beskriva det vi känner, det vi inte känner och vad vi vill känna.  Kärlek  lugn  rädsla  vilja  ilska. Det är ord vi inte kan ta på, men alla dessa känslor kan vi samla i en och samma tår. En tår kan beskriva, den kan betyda och den kan förklara. Tårar måste vara det ärligaste vi har.

Är inte det rätt coolt? Eller kanske hur galet som helst om man tänker efter. 

Jag gillar tårar, jag gillar hur de bringar fram ärligheten ur mig. Hur gråten styr mig när jag gått vilse, hur gråten visar mig sanningen när jag envisas med att försöka lura mig själv. 

Det var längesedan nu. Jag grät så intensivt i flera månader när livet gav mig käftsmäll efter käftsmäll, men någonstans längs vägen tog det stopp. Det kommer inte längre några tårar, hur hårt det än trycker på. Kanske för att mina känslor pendlar hej vilt mellan allt som möjligt går att känna. Jag hänger inte med och kan liksom inte tillåta mig själv att känna efter på riktigt, jag tror att det är därför. Jag tror att jag känner för mycket för att ens känna något överhuvudtaget, det går jämt ut, plus minus noll. Jag saknar det. Jag saknar hur det lättar och befriar. 

Att gråta är så mycket jag, jag behöver tömma för att ladda om och att vänta gör mig galen. 

Man ska le medan man kan, men också gråta när det väl går. Jag vet det nu.