Ibland fylls magen av ångest, för något man gjort och över det man inte gjort. Jag ligger på mitten av vågen, jag dippar lite då och då. Försöker att väga lika, där det inte känns. Men jag ångrar ofta det jag inte gjorde och idag sitter jag ihop krupen i en hård fåtölj och önskar att vi kunde vrida tillbaka tiden och ta det därifrån en gång till. Jag hade valt annorlunda då, jag hade chansat och låtit det bära eller brista. Men det är just det, att våga låta det brista. Det skrämmer mig och hjärtat dunkar så hårt när tanken på att det skulle vara över, att det aldrig kommer mer igen. Borta. Samtidigt svävar tanken på att det skulle bära runt och väcker liv i fjärilarna i magen. Det går inte att skilja på om det är rätt eller fel och jag fortsätter att leva mitt liv i en bubbla av förvirring för det verkar inte finnas någon sätt att spräcka den och jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ut. En liten glimt, bara ett litet tecken på att det går framåt och att jag är på rätt väg, det är vad jag önskar mig i julklapp i år. Det är väl inte för mycket begärt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar