Kom ihåg mig då

Vårda det ömt, kasta det inte omkring dig för det kommer att kännas. Det kommer att göra ont och det kommer att ömma så smärtsamt att du tappar kontakten till verklighetens väggar. Le inte om det kan göra skada. Sträck inte ut handen om du vet att du hamnar mittemellan, för det är precis vad du gör då, du hamnar mittemellan. Så fel. Fel fel fel. Att vara den som ställer upp, den som tar på sig ansvaret att hjälpa för att man i det läget så gärna vill hjälpa det stackars förvirrade lilla hjärtat en liten bit på vägen. En liten bit på vägen fram till någon form av förklaring, någon form av svar eller i alla fall ett förtydligande. När huvudet är dumt så får man lida, man får ångra och man får tacklas med en klump i magen. En klok man sa en gång att det kallas tvivel, sånt där som stör. Var inte snäll, var stark. Var så stark att du sedan blir snäll för att du vågade vara stark, för att du vågade säga ifrån, för att du vågade leda men inte gå i mål och för att du vågade låta någon annan ta steget på egen hand. Försök inte lösa problemen åt andra, det spelar ingen roll hur mycket du än försöker, taggarna hamnar ändå alltid i din rygg trots att det var du som från början höll i handen. Trots att det var du som från början stod där nickandes och log för någon annans skull. 

Så Jenny, nästa gång du låter ditt hjälpar-hjärta greppa tyglarna, läs då det här. Läs det om och om igen tills du minns hur ont det gjorde förra gången, hur ont det gör för att du hjälper fastän du vet att det inte tjänar någonting till.