när allt bara vill rasa samman hur man än gör

Ni vet när man velar och tvekar, funderar länge på om man ska eller inte ska. Man funderar lite till och överväger tanken på att göra det fastän det ändå inte riktigt känns helt hundra i magen. Det rör sig fortfarande lite där, det trasslar lite men så trotsar man känslan och låter tanken sväva iväg till andra känslor som någonstans bakom hörnet ligger och lurar, väntar på att få pressa sig in i bröstet och slingra sig runt om hjärtat. De väntar på att få slingra sig så hårt att hjärtat slår dubbla slag, så hårt att tårar rinner, att läppar ler, att fjärilar flyger och kroppen vill ha mer. Så hårt att du vill ha mer.
Så har man byggt upp den här muren. Muren som ska hindra känslorna från att komma in och komma för nära, men så fintar dom ibland och smyger sig in då och då för att snudda lite vid hjärtat. De snuddar lite och får det att pirrar men så tar det stopp igen när rädslan flyger in och rättar till situationen. Det är rädslan som håller balansen och vippar tillbaka när det lutar sig för långt in, när man är där och smeker lätt på gränsen och känner suget till att ta det lilla steget över, då fångar den in och håller tillbaka.
Och så fortsätter det så, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ända tills man står där igen för hundraelfte gången, stryker på gränsen, provar att känna lite på andra sidan genom ett ord eller två. Genom att smaka lite på den röda saften istället för den trygga gula. Så plötsligt smiter en känsla in och nyper tag, man låter sig själv prova den lite tills man faktiskt inser att det inte är så farligt att den nyper åt just där, tills det ändå känns rätt okej. En dos av mod, styrka och nyfikenhet sköljer kroppen, den är kylig och får huden att knottras.
Så kommer en till, den nyper åt ännu lite hårdare, lite längre in. Nu känns det inte lika bra längre, det börjar göra ont att låta hjärtat ta emot och man undrar varför muren inte längre skyddar och varför den har brutits ned, varför inte rädslan längre håller tillbaka och varför det plötsligt blev så sårbart att använda sina ord.
Hur kan det vara så lätt att kasta sig in i en storm men så svårt att stå kvar och hur kan det vara så lätt att ge vika och visa sig svag när allt man vill är att våga vara stark?