Melissas Jag saknar dig mindre och mindre, den svider i hjärtat. Hela vägen in. Det ha varit så otroligt svårt att lyssna på den, den känns så verklig och så äkta. Det är en låt som får mig att gråta sådär blödigt ända nerifrån tårna och ut i fingertopparna. Tårar likt regndroppar och smärta likt citronsaft i ett öppet sår, så ont gör orden. Det gör ont för att jag finns i låten, jag är mitt i den och vill för allt i världen inte stå där på darriga ben och bli glömd. Jag vill inte vara personen som inte längre blir saknad, personen som blir glömd en vacker dag. Men jag vet att du glömmer mig. Jag vet att du saknar mig mindre. Jag saknar dig mindre, men jag vill aldrig glömma dig. Och jag vill aldrig bli glömd av dig. 48180 timmar har jag varit din. 48180 timmar har du varit min. Det förundrar mig hur man kan ge så många timmar av sitt liv till någon annan, men samtidigt tänker jag på hur glad jag är att just du fick mina. Och jag är glad över att jag fick vara en del av dina.
Det är en blödig månad. Snön påminner, kylan som biter i mina klotrunda kinder får mig att tänka tillbaka. En liten bit av mig hoppas att du minns, att du också tänker tillbaka när snön faller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar