Karusellen som tappade titeln favoriten

När livet fortsätter att svinga mig upp och ner, runt, runt, ner och upp igen likt Gröna Lunds Extreme. Förvisso min favorit men dag ut och dag in, den tappar liksom charmen då när fingrarna blöder för att de krampaktigt kämpar för att fortsätta hålla fast. Skrattet dör ut för att pirret i magen har bytt plats med illamåendet och leendet på läpparna försvann när illamåendets stötar knottrar längs kindbenen. Och det där glädjeruset, det försvinner lite mer för varje gång det tar fart och svingar ytterligare en gång till. Där hänger mina ben och mina armar, livlösa likt en dockas för att den förra stöten slet så hårt att luften gick ur. Styrkan försvann och modet sjönk. Mina blåa ögon har tappat sin glans och visar sig grå, när jag blickar ut över folket, över människorna och sekunden efter försöker tyda molnens former på en himmel som är blå. Runt, runt, upp och ned, en gång till. Tanken flyger iväg, på han och på hon, på dig och på mig. Plockar fram spänningen på läpparna igen, låter tungan smaka men den är borta, den smakar inte längre. Vemodet ligger på tungan och väntar på att bli svald. Spotta eller svälja. Spotta eller svälja. När det roliga tappar sin prakt för att där inte finns tid till att njuta och glädjas åt ruset innan steg ett kommer igen. När ljudet av andra blev tystnaden och mitt jag blev beroende av livet, ja då tappade karusellen sin fina charm. När karusellen spinner på om och om igen fast själen inte riktigt kan hinna med, flyger tio varv bakom och studsar mot kanten. Då tycker inte det lilla pumpande hjärtat att Gröna Lunds bästa karusell visar sin bästa sida.