Jag har kämpat. Kämpat mot känslor, kämpat mot hjärtat, mot mig själv och mot musiken. Jag har lyssnat på min stjärnlista om och om igen. Samma låtar varje dag ända tills det inte längre gör ont att höra samma ord, samma text, samma mening. Ända tills det inte gör ont att känna det musiken betyder. Ända tills det inte gör så ont att jag inte kan hantera känslorna som den lockar fram, känslorna som tar över varenda liten del av det som finns kvar, av det som funnits och det som borde finnas. Jag har inte orkat. Jag har inte haft styrkan att höra nya ord, nya melodier. Jag har inte haft styrkan att hantera fler känslor. Fler texter som påminner, som river och sliter i bröstet. Sliter från det uns av hopp som fortfarande klamrar sig fast. Jag har inte varit stark nog. Någonstans på vägen trodde jag att jag tagit mig igenom. Jag började tro. Jag hoppades och lät den känslan skölja mig. Jag lät den lägga sig till rätta. Tillät mig själv att bli säker. Jag kände mig stark, trots smärtan kände jag mig redo på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Min vän vet, hon har känt det förut, hon vet precis. Ögonblicket hon länkade den här låten kände jag mig stark. Stark nog att ta in en ny text, en ny melodi med nya känslor. Jag visste att det inte var bara en låt. För hon känner också. Precis som jag. Men jag chansade, jag vågade och nu betalar jag för det. Här ligger jag, med samma gamla illamående, känslomässigt tom, förvirrad. Fruktansvärt ensam igen. Jag var inte stark. Men jag hoppas att jag en dag är så stark som jag ibland låtsas vara.
And I'll cross oceans like never before
So you can feel the way I feel it too
And I'll mirror images back at you
So you can see the way I feel it too
Maybe I had said something that was wrong Can I make it better with the lights turned on
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar