Ni vet den där känslan som tar över både kropp och sinne, känslan som trycker över bröstet och får kroppen att darra i ren frustration. Frustration över att inte kunna göra något hur mycket man än vill. Frustration över att inte kunna hjälpa någon man bry sig så himla mycket om, det gör ont att inte kunna hjälpa. Jag har undermedvetet hjälpt andra under mina 20 år fyllda, både då jag velat och inte velat. Jag har hjälpt fastän jag vetat att det varit fel och när det har varit rätt. Efter att ha fått höra det under de senaste månaden har jag sakta börjat inse att jag har ett behov av att ta hand om någon, ett behov av att gå in i en form av mammaroll över saker och ting. Jag vill ha planering, kontroll och har en fruktansvärd oro tryckandes över mig alltid, inför varje sak jag ska göra, inför varje sak andra ska göra. Tänk om, eller tänk om inte..
Nu när jag har fått känna på ensamheten på ett helt annat sätt känner jag hur stort mitt behov av att ha någon i min närhet att kunna hjälpa, pyssla om och finnas för är. Jag har även insett hur viktig de små detaljerna är. De betydelsefulla orden som dyker upp när du minst anar det. De naturliga meningarna som kan komma att fylla magen av en drös flygande fjärilar och blotta pulsens ökning med rosen röda kinder. Eller bara en fin påminnelse om att någon annan tänker på en, vänskap som kärlek. Små fina ord, det vill jag kunna överösa alla mina nära med. Små fina ord, det ska jag bli bra på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar