all of these lines across my face

Hohoo, detta är mitt 100:de inlägg. Mycket bra jobbat av mig tycker jag, gav till och med mig själv en klapp på axeln för det :)

Dock har jag inget speciellt att blogga om i mitt hundrade inlägg, inget att visa och inga tankar att dela med mig av. Jag har iksom slut på ord och känner att det enda sättet att få fram hur jag mår och vad jag vill är genom att göra saker, genom att få visa genom ett fotografi eller genom en produkt. Det är frustrerande att inte kunna få fram hur känslorna irrar om kring och är totalt upp och ner ena dagen och precis som de ska den andra. Skrämmande hur skruvad en tillvaro kan vara när sak på sak dyker upp och vänder livet in och ut på så många olika håll. Man känner sig liksom tvinnad, ihop trasslad och fast i en labyrint som förtillfället inte har någon utgång. Men jag längtar dit, jag längtar efter att få känna hur pusselbit efter pusselbit lägger sig tillrätta precis på sin rätta plats. Jag längtar efter att hitta rätt väg och känna att labyrinten egentligen inte är så där förvirrande och svår att förflytta sig genom. Jag längtar efter mitt 1000:e inlägg, det är med pirr i magen jag fantiserar om vart jag befinner mig i livet, vem jag är och vilken väg jag har valt i labyrinten som idag känns så otrolig stor och svår. Men jag är säker på att min magkänsla kommer hjälpa mig att välja rätt, åtminstone rätt för stunden. Framtiden gör mig varm i hjärtat, den är så oförutsägbar och den gör mig så galet nyfiken.