vårdoften

Det knastrade under skorna när jag promenerade längs vägen hem och tittade ut över gårdarna där tre små söt tjejer hoppade och lekte, helt ovetande om min iakttagelse. På marken fanns ingen snö, asfalten var sådär grå som den blir när dammet från gruset har spritt sig. Gruset knastrade under fötterna och jag mindes tillbaka. Jag blundade och kände den ljumma vinden slå i ansiktet. Jag tänkte på när jag var liten, det fanns en dag varje år som var mer speciell än någon annan dag på hela året. Den dagen skulle alltid vara solig, den skulle vara glädjefull och det var speciell på ett sätt som bara ett barn kunde känna, det var bara jag som fick svara  telefonen den speciella dagen. På den dagen fanns knappt någon snö kvar, helst ingen alls. Vägarna skulle vara fulla av grus, stora högar som kommit fram när snön hade smält. I gruset skulle vi helst cykla (den hade jag precis fått tagit fram, första vårtecknet) och sladda så dammet yrde runt oss, eller varför inte trä på inlinesen för att sen kämpa oss fram i gruset och ramla stup i ett. Jag minns känslan så väl när jag rullar ut cykeln ur förrådet, trampar i väg och bromsar hårt för att sedan stolt titta bakåt och se resultatet som så tydligt syns i gruset. Men det allra störst minnet sitter i lukten. Doften från gruset och dammet, det är den först vårdoften för mig, den doften finns alltid där på min dag och det kommer den göra i år igen. Idag när jag gick längs vägen hem och kände hur det knastrade under skorna och vinden slog i ansiktet så kunde jag nästan känna den doften, men bara nästan. Den är inte långt borta nu.