Vad ska man känna, hur ska man vara..

Tillräcklig.

Kan man någonsin känna sig tillräcklig? Kan man någonsin vara tillräcklig?

Att känna och att vara, många gånger två viktiga nämnare i livet. Det är tufft och det är hårt, att våga vara och att våga känna. Jag bär ofta runt på ångest över att min känner mig tillräcklig-känsla inte stämmer överens med någon annans hon är tillräcklig-tanke. Det är något som dagligen sticker under tröjan, det är obehagligt och det får mig att vilja krypa ur skinnet. Varför, varför är det så lätt att falla över i otillräckligheten så fort en annan människa har en åsikt? 

Fan, det gör ont. Det är illa. 

J

What's on my mind nowadays?

Jag hade glömt hur mycket jag tycker om den här sidan, hur befriande den är att vara i.
Här får jag tycka. Här får jag tänka. 

Livet ser lite annorlunda ut sedan sist. Jag är återigen i en ny episod av livet och även den här versionen av mig behöver ventilera.
Så här kommer jag hänga lite oftare igen! 


J

Jag vill le oftare. Skratta mer.

Förlåt och välkommen.

Jag vet att jag har gjort dig illa. Svikit dig gång på gång. Jag har låtit dig lida genom smärta, sorg och gift. Jag har gjort dumma val och skyllt allt på dig, svurit och spottat mot dig, sparkat på dig, hatat dig. Vi har gått igenom mycket du och jag. Egentligen är det du som alltid funnits där för mig trots att jag inte velat ha dig med. Du har fört mig framåt, hjälpt mig att stå. Läkt mig gång på gång.
Vi har varit oense, jag har skurit i dig, jag har tryckt fingrarna i halsen så djupt att tårarna har runnit på dig, jag har hållit huvudet under vattnet för att få dig att sluta andas. Jag har äcklats åt dig.
Kroppen min, förlåt.
Förlåt för att jag har varit en jävelunge som inte förstått värdet i dig. Förlåt för att jag har hatat dig och velat förstöra dig. Jag är ledsen att jag inte har sett det fina i dig, vad du har gjort för mig och hur långt du har tagit mig.
För vad vore jag utan dig?
Kroppen min, jag vill välkomna dig. Välkomna dig till 2014, för det här är ditt år.
Det här året vill jag tillägna dig, kämpa för dig. Jag ska göra vad jag kan för att läka såren som jag skapat i dig. Jag ska tänka på dig, alltid sätta dig i första hand, alltid. Jag ska göra dig fysiskt stark, kämpa för att forma dig vacker. Jag ska sluta stoppa i dig massa gifter, bara mata dig med det du behöver, sådant som är bra för dig. Jag kommer att få kämpa och slita. Det kommer inte vara lätt alla gånger, men vi ska hålla ihop. Den här gången ska vi göra det tillsammans, jag ska göra det för dig. Och jag hoppas att du som så många gånger förr fortsätter hålla mig igång och fightas för mig längs vägen, jag kommer behöva dig.
Jag är redo nu. Jag ska älska dig och vara stolt över dig.
Jag ska inte bara säga det, jag ska göra det.

true-blue

It seems like every time I try to make it right It all comes down on me

Please say honestly you won't give up on me 
And I shall believe

 

I'll see you soon, world!

Den kanske är osynlig för dig

Någonstans på den här oväntade vägen tappade jag den. Jag kan inte säga när, eller hur, eller riktigt varför. Men under färden tappade jag den dyrbara nödvändiga lusten.
Jag började istället starta varje dag med att känna ett måste.
Jag måste träna. Jag måste vara nyttig. Jag måste göra något viktigt idag. Hela tiden ekade "Du måste.. måste.." innanför pannbenet. Det blev för mycket och för ofta, det tog över. Måstet nockade viljan så hårt mot marken att den tog styrkan med sig i fallet på samma gång. Det slog till så fruktansvärt hårt. Viljan har alltid varit min styrka, det är min motivation. Men ända sedan lusten till att göra något av ren vilja försvann har jag heller inte känt mig stark nog att vara mig själv.
Jag har funderat mycket på det här med att falla, att gå in i en depression och att känna sig svag. Man kan falla synligt, det vet vi alla. Det kan synas på kropp och i beteende. Men kan man falla bara på insidan?
Jag ler, jag jobbar, jag umgås med vänner, jag dricker vin och jag får somna tryggt i min pojkväns famn om natten. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Det är viktiga delar av livet som jag är tacksam för, från djupet av mitt hjärta.
Men jag känner mig inte glad. På riktigt glad.
Jag har tappat min kreativitet och mitt skapande, det som jag älskar. I den kreativiteten fanns jag, det som skapades kom från insidan av det här päronformade skalet. Och jag behövde det, jag behövde få hämta energi ur det.
Jag tittar ut genom fönstret från min källarlägenhet, där marken är precis i ögonhöjd. Jag ser människors fötter vandra förbi, påväg någonstans. Jag fantiserar om vilka de är, vart de är påväg och vilka känslor de har. Jag bestämmer mig alltid för att de är lyckliga, energifyllda och glada. Precis det där som jag längtar efter.
Och bland är det mina fötter som vandrar förbi, på väg till jobbet. Men det som inte syns på det där leende päronformade skalet som vandrar iväg är att det är tomt. Insidan följer inte med. För kvar i fönstret sitter jag och ser på, i väntan på att viljan ska ta sig samman och bli stark nog att ta mig upp dit igen.
Den kanske är osynlig för dig, men inte för mig.
Min depression.

Saknade älskade lilla ängel!

Fin kille. Fin dag. Fin kärlek.

när magen kämpar

Jag förstår inte hur och jag förstår inte varför.
Hur har du mage, samvete och hjärta att göra det igen. Efter att jag gråtit hejdlöst från hjärtat, öppnat det allra viktigaste i mig och visat mig svagare än någonsin framför dina ögon.
Du visste vad som gjorde ont i mig och hur fruktansvärt det var.

Du fick mig att skämmas när du vände min sorg till att anse dig som opålitlig.
Och det gjorde jag, jag skämdes. Men jag tänker inte skämmas för det längre.

Jag trodde på dig och jag litade på att du förstod mig.
Så kom den där magkänslan igen som så många gånger förr ivrigt kämpat för att få mig att lyssna. Men jag ville inte lyssna. Jag försvarade dig, tvingade bort den och kämpade för dig. Jag försvarade dig mot min egen magkänsla för att jag ville att du skulle vara värd det. Du var värd det.

Så skakar besvikelsen i mig ännu en gång. Jag gråter för att jag skäms, återigen.
Jag skäms för att jag trodde att du förstod mig. För att jag trodde att du skulle ha samvete nog att inte göra samma sak igen. För att jag trodde att du inte ville utsätta mitt hjärta för samma smärta en gång till.
Mest av allt skäms jag för att jag kämpade mot mig själv för din skull. För att jag tyckte att du var värd det när du uppenbarligen inte tyckte att jag var värd det minsta respekt för vad jag kände.

Nu förstår jag meningen med magkänsla.
DEN är att lita på.