när magen kämpar

Jag förstår inte hur och jag förstår inte varför.
Hur har du mage, samvete och hjärta att göra det igen. Efter att jag gråtit hejdlöst från hjärtat, öppnat det allra viktigaste i mig och visat mig svagare än någonsin framför dina ögon.
Du visste vad som gjorde ont i mig och hur fruktansvärt det var.

Du fick mig att skämmas när du vände min sorg till att anse dig som opålitlig.
Och det gjorde jag, jag skämdes. Men jag tänker inte skämmas för det längre.

Jag trodde på dig och jag litade på att du förstod mig.
Så kom den där magkänslan igen som så många gånger förr ivrigt kämpat för att få mig att lyssna. Men jag ville inte lyssna. Jag försvarade dig, tvingade bort den och kämpade för dig. Jag försvarade dig mot min egen magkänsla för att jag ville att du skulle vara värd det. Du var värd det.

Så skakar besvikelsen i mig ännu en gång. Jag gråter för att jag skäms, återigen.
Jag skäms för att jag trodde att du förstod mig. För att jag trodde att du skulle ha samvete nog att inte göra samma sak igen. För att jag trodde att du inte ville utsätta mitt hjärta för samma smärta en gång till.
Mest av allt skäms jag för att jag kämpade mot mig själv för din skull. För att jag tyckte att du var värd det när du uppenbarligen inte tyckte att jag var värd det minsta respekt för vad jag kände.

Nu förstår jag meningen med magkänsla.
DEN är att lita på.