can you hear?

Jag är vänd på avigan. Jag kanske ler men det är ofta fake. Jag är glad fastän det stramar åt och skadar varje gång jag skrattar med en klang som skär långt ner i bröstet. Jag nickar och ler, svarar att idag är en bra dag trots att det enda jag vill är att kasta det typiska skolmatsals-glaset i väggen när en varsam klapp på axeln landar på precis samma ställe idag som igår. Det bränner lite. Det pendlar mellan lugn och frustration. Ibland vet jag, ibland inte.

Oftast inte. 

Jag är lite lost och osäker på mig själv, på det jag gör och på det jag vill. Framförallt det jag vill. Hur ska jag våga. Och hur ska jag kunna se möjligheter när jag har tappat min trygghet. Hur ska jag hålla fokus och lösa problem när jag inte vet hur jag ska kommunicera. Jag vet inte hur jag ska hantera någon som dig, hur jag ska hantera det som hänt och det som händer. Jag har aldrig förr varit så beroende av tydlighet, varit så ostabil över att inte veta, över att inte ha kontroll. 

Jag är nyfiken men rädd. Min vilja har blivit så ofantligt svag, den orkar inte kämpa emot allt vad livet sköljer över mig. Jag hinner inte med och kan för allt i världens inte hitta rätt väg att gå på. Jag har återigen hamnat här, i en sjuvägskorsning tillsammans med ett ovetande Jag som vill men ändå inte. Kanske. Nu eller sen. Du eller jag.  Ibland vill jag satsa, våga kasta mig ut och ta risker. Ibland vill jag ge upp, lägga ned och strunta i att kämpa överhuvudtaget. Ibland vill jag ta din hand och prova, ibland vill jag kapa allt vi har. Ibland vill jag jobba, ibland plugga, ibland hoppa av och fly verkligheten. Ibland dunkar mitt hjärta lite extra, ibland önskar jag att du kunde brinna upp och aldrig beröra mig igen.  

J a g   v e t   i n t e .  Jag vet ingenting.