"But when did we start letting boys dictate our happiness?"

Jag fick brev idag. Ett vackert stärkande brev från min finaste vän Frida. Jag är så oerhört glad att jag har en sådan fin vän som hon, och jag är evigt tacksam för att hon tror på mig och öppnar sina armar när jag behöver det som mest.

" - Man biter ihop och sedan en dag, när man skavt sönder tårkanalerna och pressat in naglarna tillräckligt hårt i handflatan, då gör det inte lika ont längre. 

Jag berättar om verklighetsflykter, om hur viktigt det är att leva när livet inte känns värt alls. Hur viktigt det är att våga vara ensam, att uppleva nya saker på egen hand och se att man överlever. Att man alltid överlever. " 

Det var den jobbigaste delen att läsa. För det är fruktansvärt jobbigt, men nyttigt att få höra när man känner sig mer sårbar än någonsin för att man står på egna ben, ensam.
Men så kom de stycken som kom att bli mina favoriter...

"Sedan en dag kommer man dit igen, där man möter någon som framkallar alla de där känslorna igen och man kommer att bli kär och man kommer att läka. Men smärtan är inte med hela vägen. Den avtar, den domnar bort. Smärta är bara smärta. Tvinga den att ge upp."

"Kärlek är en av få grejer som alltid återvänder när den gått förlorad.

Jenny, var inte rädd. Du är stark nog.

Du har alltid varit stark nog."

Tack.