det kvittar så länge du är där och jag är här

Jag mår illa. Jag får ont i huvudet av all prestationsångest. Jag blir fruktansvärt irriterad när alla är så duktig hela tiden, samtidigt som jag avundas deras driv och deras tålamod. Jag blir bitter av att se kärleksfilmer, kärlekspar och lycka. Fan ta allt. Allt som jag vanligtvis älskar att se, att göra och känna, det vill jag inte veta av. Allt är upp och ned, på tvären och alldeles snett och vint. Jag flyttar om 18 dagar och allt jag vill göra är att gråta. Gråta över mitt liv, över framtiden och dåtiden. Men mest gråter jag över dig. Dig och mig. För vart fan är vi? Vart tog min framtidsdröm vägen. Vart finns längtan och spänningen som det var meningen att vi två tillsammans skulle känna såhär 18 dagar innan det första viktiga steget ska tas? Jag vill inte stå på den här punkten ensam, jag vill inte göra det här på egen hand. För sådan är jag. Jag vill inte, så nu bromsar jag. Jag bromsar alla känslor och tränger tillbaka allt som försöker nå ut och sprida sig ut i hela mig. Fan ta glädjen, jag vill inte ha den om jag ska behöva ha den för mig själv. Jag vill dela, för sådan är jag. Jag skiter i alla måsten, jag vill inte fixa det som måste fixas. Så fort det är fixat är det verklighet, men just nu finns det inte. Jag står stilla, 18 dagar kvar och jag har inte ens köpt en kudde.